En rak höger och en släng av Ebola

En rak höger. Ja, så kan beskriva beskedet vi inblandade i fortbildningen fick igår. En sådan där som gärna flyttar några hjärnceller och tänder. Och som lämnar en rejäl, långvarig blåtira. En riktigt jävla höger. Pust!

Detta skrev Zipporah (WWFs Östafrikachef) i ett mail i förrgår:

"Dear Germund,

This is an update in regard to the planned Core team training scheduled to be held mid- next month.

After a review of the current situation and the recent reports on news on the weak controls that have been especially on our border points (road travel) as they waited for Ebola screening kits, it has been felt that this training be postponed to later date when we are all re-assured that there have been no in-eventualities.
 

 The East African paper also reported some clashes in the Kasese/ Ruwenzori region termed as political so this may also not be an opportune time to carry out the field visit in that region until we are sure that there would not be such attacks considering it is in rural Uganda and we may not know how to shield ourselves from such an in-eventuality if we are on the ground.
 

 As we wait to observe the situation, would you have an alternative date to plan towards later this year, leaving out the week of the November conference in Japan just incase we get invitations; or can we move the raining to next year say February if you can be allowed to move the funds to 2015?

We regret any inconveniences but we have been heavily cautioned about the Ebola virus as it only takes to have one person infected and affects a full group or family.

I look forward to your suggestions on a way forward to a future date.

Kind regards,

Zipporah"

 

För er som varken är bra på engelska eller orkar läsa långa tråkiga beslut ska jag tala klartext; Fortbildningen nu i september blir inte av. Den skjuts upp, med förslag på december. Detta pga rädslan för Ebola. Men tänkte jag, Ebola finns ju inte i Östafrika! Än. Viruset härjar i Guinea, Sierra-Leone, Nigeria, Liberia och, uppdatering från igår enligt WHO, nu också i Kongo-Kinshasa. I Kongo har man upptäckt att en kvinna avlidit efter att ha ätit vilt kött. (http://www.who.int/csr/don/2014_08_27_ebola/en/) Hur som haver är risken att smittas liten om man följer WHOs rekommendationer, de skriver så här på sin hemsida:

"The risk of Ebola transmission is low. Becoming infected requires direct, physical contact with the bodily fluids (vomit, faeces, urine, blood, semen, etc.) of people who have been infected with or died from Ebola virus disease (EVD)."

 

För att vara riktigt pedagogiska (vilket stora organisationer typ FN ofta misslyckas med) har WHO tillochmed en PDF där de med bilder, pilar och text beskriver hur liten risken är att man smittas om man är resande. Men den får ni leta upp själva.

 

Så, chocken har fortfarande inte lagt sig och jag vandrar runt som i ett töcken. Vi snubblade på målsnöret. Mitt fokus har precis tagits bort från mig. Jag som var så jäkla inställd på nystart. Vad ska jag göra nu? Tills december? Om det ens blir i december, Ebola verkar ju inte riktigt vara viruset som lugnar ner sig, det gillar att skörda liv. Så här tänker jag mig CV:t för ett Ebolavirus:

 

CV:

 

Namn: Ebola

 

Smeknamn: EBOV

 

Familj: Filoviridae

 

Tidigare arbetsuppgifter: Sprida ebolafeber, eg hemorragisk feber, till så många människor och djur som möjligt. Tog en paus från uppgiften årsskiftet 2012/2013, men kom tillbaka med full kraft våren 2014 i Västafrika.

 

Tycker om att göra på fritiden: Att sprida ebolafeber, att skörda människoliv, umgås med vilt kött, kroppsvätskor, begravningar, Afrika.

 

Tycker mindre bra om: De som jobbar mot mig, typ sjukvårdspersonal, handsprit, skyddskläder, immunförsvar, vaccin, Läkare utan Gränser, WHO.

 

Mig med tre ord: Snabb, pricksäker och dödlig.

 

Kontaktuppgifter: På resande fot. Just nu i Västafrika och Kongo-Kinshasa, men försöker vara flexibel och komma där jag behövs. För att vara säker på att träffa mig, åk till Guinea och gå på en begravning. Rör gärna någon kroppsvätska på den döde, typ blod. På efterfesten; ät gärna viltkött, råttor eller fladdermöss brukar funka bra. Väl mött!

 

Bild:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två ord: Fuck Ebola.

 

Hur ska jag tolka detta? Är det ett tecken? Med det mesta som sker i livet finns det ju alltid på något sätt en mening, men när kommer jag i så fall se meningen med att denna tidpunkt inte är den rätta? Vad gör jag nu (har jag inte redan frågat detta....)? Sydafrika eller Australien? Men om det är ett tecken, ett tecken på vad?! Vad vill jag? Vad vill jag med mitt liv? Varför är jag så vilsen? Varför är jag så osäker? Varför blir aldrig saker som man tänkt sig?

 

Tankar och hjärnan går på högvarv just nu. Tusen frågor men få svar. Hjälp! Det förvånar mig liksom inte att många mår dåligt över livet som erbjuds, det är ju fyllt av val och kval! men det är ju samtidigt detta som gör livet så härligt! Och plågsamt. Det finns en fransk filosof vars ordspråk tilltalar mig mycket. Det är inte många filosofer jag minns från gymnasiets Filosofi A lektioner (kanske för att de är för långt ifrån verkligheten), men denna man, åh, vad han var vis. Jean-Paul Sartre menar att vi är dömda till frihet: "Man is condemned to be free; beacuse once thrown into the world, he's responsible for everything he does". Att den frihet livet har givit oss skapar ångest över ATT vi kan göra så mycket.

 

När jag kommer ur denna dimma får jag tänka att

a. Ingen har dött

b. Jag är fortfarande frisk

c. Min familj är också frisk

d. Jag har tillräckligt med pengar för att resa någonannanstans

e. Det finns många möjligheter

 

Med andra ord; det kunde varit värre och jag har kvar det som betyder mest i livet. Men ändå. Jag gillar att älta (jag vet, det är ingen charmig egenskap och man kan erkänna att egenskapen gillas för sig själv men inte offentligt. Skitsamma- nu är det sagt), däremot blir inte livet bättre av ältande. Det blir sämre. Livet och framtiden måste tas tag i, och den enda som kan göra det är jag själv. En vis liten fågel viskade mig i örat igårkväll:

 

"Man kan inte läsa framtiden för den är inte skriven än, men man kan däremot skriva den själv". 
 

(Tack hampus, du är bra på dansgolvet och att vara klok)

 

C'est la vie.

 

 

 

Snart nystart

Nu är det 25 dagar kvar tills Carro, Germund Sellgren (projektkoordinator på svenska WWF) och jag åker ner till Uganda för fortbildning! Under de senaste två veckorna har carro och jag gjort upp schema och program över de tre dagarna som nu ska finjusteras (en B-plan måste vi också sätta ihop, om Wifi på hotellet inte skulle funka, de regelbundna strömavbrotten kräver också sin B-plan i och för sig.....). Jag lägger upp det här på bloggen när det är färdigt. Överhopad med saker som måste ske innan som malariaprofylax, inköp av ny ryggsäck, powerpoint presentation, samlande av lämpliga artiklar till deltagarna, papper OCH planering av resan till Zanzibar efter Uganda känner jag mig ganska stressad men väldigt taggad. Vi får väl hoppas att denna pepp liksom för något gott med sig. Det blir nog som att spurta i ett lopp ungefär.

MEN, nu snöar jag in på annat. Igår kväll träffade jag en god vän, vi åt, drack och allt som hör till och lyssnade på ny musik. Jag är ju ganska mycket av en Afrika nörd, också när det gäller afrikansk musik, och jag ville att han skulle få smaka på den vibe som kontinentens musik utstrålar. När musiken kom igång insåg jag med ens hur mycket jag saknar Uganda. Att dansa utan hämningar (att dansa för att det faktiskt är fantastiskt kul, vilket man inte verkar fatta här i Sverige), att liksom leva upp! Han berättade om en kompis till honom vars pojkvän är från Rwanda och att hon lever upp när hon kommer dit. Att hon liksom måste trycka ner sin personliga sida, den får inte plats här i Sverige. Det är ju precis så jag också känner! Jag frågade mig själv om jag möjligtvis kan vara född på fel plats. Hmm. Inte mycket att göra åt i detta liv tyvärr. Men det kommer skrivas upp på önskelistan vad som gärna får finnas med i mitt nästa. Kanske finns det någon mening, om jag hade fötts i Uganda så hade förmodligen mina premisser sett väldigt annorlunda ut och jag hade nog inte uppskattat det som jag uppskattar med landet idag. Tur att vi människor (om vi inte lever under förtryck och diktatur) kan förflytta oss och bosätta oss typ precis där vi vill. Att vi är kapabla till att göra förändringar. Jag får rysningar bara jag tänker på om jag skulle varit fången i kalmar resten av mitt liv. Njae, rysningar är förresten en underdrift. Jag hade slutat leva helt enkelt.

Det är därför min själ blir så lycklig och räknar ner dagarna tills vi åker, för detta kommer bli som en efterlängtad nystart. Jobbet är slut om 1,5 veckor, jag ska resa till Zanzibar själv och sedan väntar nya äventyr i Sydafrika och förhoppningsvis Australien. Jag vet att när jag sitter på flyget ner så kommer det vara som ett definitivt tecken; Paulina, du är äntligen påväg härifrån. Med ett kort stopp emellan möjligtvis. Men ändå. Det känns så bra, så lustfyllt, så efterlängtat, så svårt att beskriva. Ni tänker kanske att "hon ju var iväg för inte så länge sedan, vad är skillnaden?" Jo, då var jag verkligen tvungen att komma tillbaka, jag visste att det närmsta halvåret var tillägnat Kalmar. Men icke denna höst icke! Att fly hösten, regnet, kylan och mörkret för värme, både vädermässigt och från människor, är allt jag önskar. Och kämpar man tillräckligt hårt så vet man att det man önskar ofta slår in. Så lyder min saga.