Kampala, kulturkrock & Copy and paste

Jag har börjat älska Kampala. Kampala är en fantastisk stad som är stor men ändå liten. Segregerad, fartfylld och intressant. Jag älskar det faktum att jag fortfarande har mycket kvar att upptäcka i staden. Och att jag förmodligen kommer att fortsätta upptäcka nya saker med staden varje gång jag återvänder. Denna gång gjorde jag en slum tour i ett av Kampalas mest tättbefolkade slumområden, Bwaise, med en organisation som heter AFFCAD (Action for fundemental change and development), upptäckte Kampala contemporary art festival i den gamla järnvägsstationen, upptäckte flera nya stadsdelar och helt enkelt börjat känna mig hemma. Vad som är än mer intressant är att följa utvecklingen som afrikanska städer tar, där det känns som att västvärldens ideal är de bästa. Shoppinggallerior med franska bakverk, fontäner, biografer, gym, polerade golv och tomma ytor som väntar på att fyllas med en och en annan kedja ryms i samma stad där fler än 90 000 människor lever på mindre än en dollar per dag, där 90 000 invånare i Bwaise måste dela på EN kommunal skola som rymmer 200 barn, där regelbundna översvämningar gör så samhällets mest sårbara tvingas flytta från ett helvete till nästa och där HIV/Aids, prostitution och massiv arbetslöshet är vardag. Samtidigt som urbana Kampalabor äter på Kentucky Fried Chicken i Acacia Mall. Är du en härmapa av väst, är du något. När jag var i området (Kololo) där Acacia Mall ligger förra gången så var inte gallerian färdigbyggd. Men inte mindre förundrades och förfärades jag över bygget som liknar en kyrka på utsidan och Titanics finare salonger på insidan.
Jag kallar det för Copy and paste. Afrikanska städer och en växande medelklass försöker implementera ideal från Väst. Precis som man gör när man laddar upp en Wikipediaartikel. Det säger dig ju självt att en kulturkrock är given. Att få se utvecklingen på håll tror jag är en ynnest. Att liksom sucka inom sig. Varje gång jag passerade Acacia Mall uppskattade jag att jag har fått se flera delar av Kampala, "det riktiga" Kampala. Downtown. Jag uppskattar det faktum att denna byggnad och innehåll inte tilltalar mig på något sätt. Men samtidigt förstår jag ju de Kampalabor som varje lördag parkerar sin SUV och tar med familjen till "La Cafesserie". Varför ska inte de få om vi har fått? Och bara för att det är en shoppinggalleria betyder det inte att varje person som går genom entrén måste konsumera. Att drömma är också okej. Samhällets svagaste kan inte stoppas från att drömma om en bättre verklighet och med andra ord ta en titt Men, så måste man också vara realistisk och förstå att de fattigaste i samhället inte skulle kunna ta sig in på grund av sociala och kulturella barriärer. Ni är ni och vi är vi. Där har vi ett av Afrikas största problem nä det kommer till ekonomisk tillväxt; alla får inte ta del av den goda utvecklingen. De rika bli rikare samtidigt som de fattiga fortfarande är lika fattiga. Den klass som måste visa vilken riktning samhällen ska ta är medelklassen. Att de kan behålla åtminstone en fot på jorden. Var de har den andra är upp till dem. I de urbana städerna finns också en ny, ung och modern generation som vill se förändring. Som inte tycker att Ugandas största problem är HBTQ personer, utan en arbetslöshet på ca 85 % bland unga. Som har tröttnat på att skolan och utbildning kommer ge dem ett bättre liv. Jag fick chansen att träffa den unga journalisten Daniel Mumbere på Urban TV i lördags. Som gav mig ett nytt perspektiv på unga Ugandier och jag gav honom förklaringar på hur Ugandierna måste våga bli mer open minded om en förändring i samhället ska ske, för detta är ett hinder i Ugandas utveckling (också ett hinder för vårt projekt). Vi åt hummus på en fransk restaurang. Men jag tror att han drömde om att äta cassava.

Jag tog också del av en konstnärsfestival, Kampala contemporary art festival. Väldig häftigt! Detta år hade festivalen boda-bodas som tema. Är ni i Kampala i oktober 2016, tveka inte att ta del av modern Afrikansk kultur och utveckling, och tveka inte heller efteråt att sprida ordet om ditt nya perspektiv på ett samhälle. I detta fall inte copy and paste av samhällen i Väst, utan copy and paste av den nya bilden av Afrika: fylld med framtidstro och övergivna stereotyper, i Väst. Den typ av Copy and paste gynnar hela samhällen. 

Bilder från AFFCADs slum tour:

Möten, Buganda, möten, nya kontakter, eldsjälar, möten.........det är kärlek det!

Övertydlighet är bra. Tycker jag, för jag känner mig ofta trög. Så om inte rubriken är talande nog så ska jag förklara vad jag har haft för mig denna vecka. Mestadels. Möten. Möten och möten. Det låter kanske inte som världens fest men det är exakt vad det har varit för mig! Varför? För varje möte har jag förstått hur mycket jag brinner (liksom människorna runt omkring mig) för detta projekt, och hur bra det faktiskt är! Jag har gått med ett leende på läpparna från varje möte! Inte det att jag ska vara naiv och försöka få er att tro att vi inte kommer stöta på problem längs vägen (för det kommer vi), men, ett hinder är till för att klättras. Varje möte är liksom del av en kedja som leder vidare till nästa kedja. Jag har fått många nya kontakter som alla tror på projektet, vill bidra och tror att vårt projekt kan förändra det Ugandiska samhället. Och i slutet av dagen är det ju det som vill ha, en förändring till det bättre. Förändra utbildningsparadigm, förändra levnadsförhållanden, förändra hur Ugandier ser på delad kunskap, förändra hur alla i samhället kan komma till del och bidra, förändra hur IT används, förändra bilden av Uganda (och förhoppningsvis hela Afrika till slut) hemma i Sverige. Bland annat. Jag känner verkligen att jag har försökt kunna vad jag kunnat med min vistelse och mitt uppdrag här, och än är inte veckan slut. Imorn väntar ett till möte till exempel, och det kan dyka upp fler. Ibland sker inte saker som planerat, igår skulle vi exempelvis haft två Wikifikor- en i Entebbe och en i Kampala- men alla som vi bjöd in var upptagna. That's life. Istället gjorde jag något åt situationen och fångade dagen, till gagn för projektet såklart. Men mer om det imorn! ;)

Idag började schemat med ett möte med Mr Fred Kabuye, verkställande chef vid "Buganda Cultural and Development Foundation", alltså chef för utskottet inom Bugandas kungarike som jobbar med kultur och utveckling. Förkortat: BUCADEF. Möte vid Bugandas parlament, check. Mötet bestod av mig, Fred och Ronald Bukko Galiwango, som jobbar i Mbazzi och med jordbruksfrågor. Projektet måste helt enkelt får Buganda Kingdom med på detta skepp. De kan bidra med infrastruktur såsom datorer, Internet och Wikipediacenter i form av deras lokala kontor över hela kungariket. Men det viktigaste som sker när kungariket, alltså kungen, talar och uppmuntrar folk att göra som de/han säger, är att ALLA lyssnar! Inte som i Sverige alltså där man uppskattar när (om) kungen säger något vettigt. Och när Buganda kingdom gör något, SÅ HÄNDER DET VERKLIGEN!
Mötet gick bra och Mr Kabuye är inte ny inför projeket, och han förstår dess mening. Vad vi behöver göra nu är att skriva ner våra idéer i ett "Concept paper" som han kan presentera för hans chefer.

Nästa möte var ett kort, sött, informellt möte hos WWF i Kampala, några hundra meter ifrån där jag bor. Jag har inte fått svar från dem, trots flera email, så jag knackade helt enkelt på och steg in. Och fick dela lite idéer. Möte med WWF som inte gick enligt plan men som ändå blev bra, check.

Det sista mötet var med Mr Charles Muwanga, styrande vid AKI, Africanisation of knowledge initiative vid Makerere University. Charles har översatt fakta till Luganda som ingen annan innan honom. Nu finns matematiska termer, naturvetenskapliga och sociala termer översatta till Luganda som kan användas av alla Baganda, liksom de som tar del av vårt projekt.

Mmmmm, Mbazzi, Makerere och möten

Andra dagen i mitt kära Uganda! Förmiddagen spenderades i Mbazzi Wikipedia centre tillsammans med Mbazzi farmers organisation. Där diskuterade jag dessa frågor med gruppen, föreståndaren Peter Kitaka och Paul Kiguba:

·         Hur har centret fungerat?

·         Varför skrivs så få artiklar? (enligt Wikimedia Foundation)

·         Utnyttjas centret som det ska?

·         Är vår vision rimlig?

·         Vad behöver utvecklas, förbättras, läggas till etc? Ex material, Wi-fi, datorer, plats m.m.?

·         För framtiden; vad ska vi tänka på när vi startar upp fler center? 

       

      Diskussionen var mycket givande, och jag förstår nu bättre vad vi behöver göra och hjälpa till med härnäst. Medlemmarna lyfte fram att de bla behöver fler och enklare datorer och bättre Internet (rautern fungerade inte en enda gång under förmiddagen). Trots detta kämpar medlemmarna på och skriver artiklar. När vi tittar på Wikipediasidan i Luganda ser den inte ut att vara mycket för världen, rutinerade Wikipedianer skulle väl stänga ner sidan om de fick chansen på grund av fel som sandlådor på huvudsidan, mobilnummer och e-mail längst ner i artikelsidorna, rubriker med STORA BOKSTÄVER, knappt rubriker och diverse symboler. MEN, dem som jag träffade idag vid centret gav mig ett nytt perspektiv. Föreställ dig att du ska lära en person att läsa som aldrig öppnat en bok tidigare. Föreställ dig din reaktion när hen läser sin första mening högt. Detta är precis samma sak! Dessa människor, ja- de berättade detta för mig idag, har varit rädda för att använda en dator innan. De har aldrig sökt på Google. Inte förstått hur ett tangentbord fungerat. Men nu skriver de artiklar i Worddokument och publicerar artiklar, så gott som varje dag. Att lära sig detta på sju månader är väl en baggis kan tänkas. Ja, i Sverige kanske. I Sverige där tvååringar förstår hur en Ipad fungerar och där åttaåringar kräver sin första Iphone. Men för en bonde som max har gått ut grundskolan är detta ett väldigt stort steg! Medlemmarna sa att detta projekt har förändrat deras liv. De är nu del av en "delar-kultur", och förstår hur idéer mellan varandra kan spridas, hur en annans idé kan berika sitt eget liv. Denna kultur fanns inte innan (och är sällsynt i Afrika generellt sett), och är ett av våra största hinder i utvecklingen av projektet. Alltså, de som involveras måste tänka bortom "what's in it for me" spärren. Föreståndaren över centret, Peter Kitaka, gav det mest utmärkta exemplet på hur vår vision om kunskap "från bord till jord" är möjlig. Han har startat upp en liten lökodling med information från en wikipediaartikel på Luganda som just handlar om hur man odlar lök. Fantastiskt! Jag fick också reda på att en grupp från Masaka samt en tjej från ett tyskt universitet har besökt centret på studiebesök! 

      På eftermiddagen hade jag några möten med professorer på Makerere University, Mr Jesero och Mr Luis. Mr Jesero har en Fil. Dr i Luganda och jag tror att Mr Luis också har detta. Mr Luis träffade jag redan i vintras och han var redan då en av de mest begeistrade eldsjälar inom Luganda jag träffat, han förstod tidigt meningen med Wikipedia i sin undervisning. Klassen som jag och Carro undervisade då tog sina examina emellertid till sommaren. Så idag träffade jag hans nya Lugandaklass, där många var mycket intresserade av att skriva artiklar. På universitetet har jag också träffat många studenter som vill bidra. Jacob, min Ugandiska (pojk) vän fick lära sig lite om Wikipedia i vintras, och berättar nu om Wikipedia för sina vänner. Jag träffade en av hans vänner på campus som studerar medicin, och berättade hur han kan bidra. Jag berättade också om WikiProject Medicine, ett Wikipediaprojekt startat av den Kanadensiska läkaren James Heilman. Han har en vision om att det ska finnas  artiklar om ämnen relaterade till medicin och hälsa på alla språk som är till för alla, läkare som allmänhet. Läs mer om det projektet här: http://en.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:WikiProject_Medicine#Goals

     Dagen avslutades på bästa sätt; med en ny erfarenhet. Äntligen har jag smakat Etiopisk mat för första gången i mitt liv! Och ja, jag förstår varför människor dyrkar den. Den dorowat jag åt var gudomlig. Dorowat är en stark sås med kyckling och  ett helt ägg (!) som serveras med Injera, en chapatiliknande pannkaka gjord på ris. Allt äts med händerna (fråga mig inte om det bara är en illusion eller om maten faktiskt smakar bättre. Jag tycker allt smakar bättre när man äter den med händerna). Indisk mat, släng dig i väggen! 

     

      För ett tag i alla fall. 

      

      

Lök från Peters lökodling. Tack vare Wikipedia!

Peter Kitaka, till höger, visar sin lökodling.

Dessa bananer är inte matoke, utan Gonja. Typ som street food, grillad banan. 

Etiopisk Dorowat. Det som ser ut som papper bakom såsen är Injera, en Etiopisk pannkaka gjord på ris. Även om det var en måltid för två fick jag i mig allt- jag lovar! 

Uppföljning

Hej igen!

Goda nyheter! Ebola hindrade utbildningen av WWFs Core team men inte mig från att få en chans till att åka till Uganda! Germund Sellgren på WWF Sverige- du är en fena på allt, en fixare och en god vän, tack för att du tror på mig än en gång! Och tack Dan Frendin, för att du föreslog denna idé om uppföljning. För det är just det som är mitt uppdrag med denna resa, att följa upp projektet. Carro och jag startade upp det för sju (!) månader sedan (vart tog tiden vägen) och projektet har gått som vi vill, men inte som Wikimedia Foundation vill. De tycker att det överlag skrivs för få artiklar, framförallt från centret i Mbazzi. Varför? Ja, det är det jag ska ta reda på. Men också träffa nya samarbetspartners, anordna två Wikifikor, hålla föreläsningar samt etablera ett nytt koncept. Som kan förändra hela vår syn på kunskap om hållbar utveckling. Ska vi, utan överdrift, kalla det för "Världsprojektet"? Observera: Detta är ingen fråga, utan redan ett begrepp. Men det projektet får ett eget inlägg senare i veckan.

Så nu sitter jag, bloggar, utnyttjar gratis Wifi i 30 minuter och verkar professionell på Amsterdams storflygplats Schiphol (herregud, det är en hel stad- och jag älskar det!) i väntan på nästa flyg mot Entebbe. Flyger med KLM denna gång, hittills väldigt nöjd. God frukostmacka hade de i alla fall. Kanske att jag ska vara ännu mer professionell och unna mig en latte på någon mainstream coffee shop (blink, blink). Tänk om detta blir min framtid; resa, göra världen lite bättre, sprida Wikipedias budskap, käka flygplansmat? Mmm, det skulle jag nog överleva (underdrift).

Det var en liten uppdatering så här långt! Än är Wikipediaäventyret inte över! Det har bara börjat......!