We can do it!

Hej!

En månad sedan förra inlägget.........jag vet, fy skäms Paulina. och ändå så mycket som har hänt! Både i projektet och i det privata livet. Jag tänkte egentligen skriva vad som har hänt sen sist och hur vi nu ska utveckla projektet, men en händelse i förra veckan fick mig att ändra mig. Ett blogginlägg om projektets framtid kommer snart. Jag blev nyligen (i höstas) med i Luf, Liberala ungdomsförbundet (Folkpartiets ungdomsförbund), och blev också invald i Luf Kalmars styrelse (hoppsan, hejsan). Så nu tillhör jag visst ett parti..... Eller ett ungdomsförbund som jag föredrar att säga, eftersom vi (och många andra ungdomsförbund) skiljer oss från partiets ståndpunkter. Vi kan ha mer radikala idéer och vi är mycket friare att driva frågor vi brinner för, vi är friare när det kommer till opinionsbildning. Men tro inte att jag är snäv i mina tankesätt, och eftersom jag är rätt så grön inom partiträsket välkomnar jag och diksuterar de flesta åsikter! Hur som hur, i sommar kommer det att anordnas ett Almedalen för unga på Öland som kallas för "Youngster" där alla partier inbjuds till att medverka. Youngster är såklart öppet för andra än beslutsfattare och unga politiskt aktiva, ju fler som kommer desto bättre! Välkommen om du är intresserad av politik!  Här kan ni läsa mer om Youngster http://www2.olandsturist.se/sv/evenemanget/a632252/youngster-i-borgholm/detaljer. Inför detta Youngster anordnas det olika temakvällar för intresserade där diverse politiska frågor diskuteras, och en kunnig person bjuds in som föreläsare. Nästa gång kommer det handla om EU i och med EU- valet den 25 maj, men i förra veckan handlade det om jämställdhet. Föreläsaren har jobbat med jämställdhetsfrågor i Kalmar kommun och heter Ann-Sofie Lagercrantz, hon har också jobbat med jämställdhetsfrågor i Uganda (hur vet jag inte än men ska ta reda på det). Vilken föreläsare! Och vad mycket jag lärde mig! Det bara bubblade av frågor och reaktioner på det hon berättade om, stolen brände. Detta ämne som stötts och blötts genom åren och som blivit en allt viktigare fråga för unga. I Ungdomsstyrelsens rapport FOKUS från 2013 lyfts jämställdhet fram som en av de tre viktigaste samhällsfrågorna just nu (19 % av tjejerna och 11 % av killarna i åldern 16-29 år). Det är ju lite fel att säga att ämnet stötts och blötts eftersom det då låter som att ämnet inte är aktuellt längre, men oj, oj, att hitta något mer högaktuellt ämne idag är svårt. Det genomsyrar ju hela vårt samhälle, vår kultur och vår omvärld. Men då kommer vi till den mest högaktuella frågan; Vad är jämställdhet- egentligen? För det finns ju lika många tolkningar som svar, och vad är rätt och fel? Är man emot jämställdhet för män om man är feminist? Vad betyder ett jämställt samhälle? Och vem vinner på att vara emot ett sådant? Enligt Kalmar kommun är jämställdhet en av de viktigaste jämlikhetsfrågorna (citerar kommunen: "jämlikhet- avser alla människors lika värde, dvs rättvisa förhållanden mellan alla individer och grupper i ett samhälle oavsett bakgrund) och avgränsas till förhållandet mellan kvinnor och män (surprise?). Sveriges riksdag har satt upp fyra gemensamma mål för jämställdhetspolitiken:

• En jämn fördelning av makt och inflytande
• Ekonomisk jämställdhet
• En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
• Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

För mig kommer vi att leva i ett jämställt samhälle när ditt och mitt kön inte spelar någon roll. När det är lika självklart att kvinnor och män tjänar lika mycket i lön, när frågor inte alltid diskuteras utifrån kvinnans perspektiv och när kvinnan inte alltid är "offret". Jovisst är jag feminist. Våga inte påstå något annat. Det är också därför jag är tveksam till könskvotering i styrelser. För i mitt jämställda samhälle spelar personen och kompetensen roll, inte vilket kön du har som sagt. Ska vi kvotera bara för sakens skull och kommer kvotering att bidra till ett mer jämställt samhälle? Många studier pekar dock på att könskvotering är positivt för arbetsplatsen och att män måste höja sin kompetens för att kunna konkurrera om jobben, vilket är bra. Finns en hel del forskning på området, här är en artikel: http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/press/pressmeddelanden/nyheter-detalj/ny-forskning-visar-positiva-effekter-av-konskvotering-.cid1063783
Men något som jag kan tycka borde lyftas upp i debatten är varför vi inte också då diskuterar kvotering av etnicitet och sexuell läggning. För många börsstyrelser styrs av medelålders, vita (kränkta?) män. Men Sverige är ett mångkulturellt land, vilket borde synas överallt- från högt till lågt. Kvinnor diskrimineras varje (tänker inte vara så radikal som FI) men också många, för att inte säga alla, etniska, religiösa och grupper med olika sexuell läggning diskrimineras varje dag! Jag förstår också att detta skulle vara svårare att lagstifta om (vilka ska inkluderas- det får inte gå till andra sidan och bidra till mer rasism), men varför inte vidga perspektiven? Jag är ganska trött på att höra att BARA vi kvinnor diskrimineras, våldtas och misshandlas stup i kvarten av onda, kåta män som vill förstöra livet för oss genom att sänka våra löner och inte låta oss komma in i styrelser. Jag är väldigt trött på att höra att ALLA (jo, vissa säger faktiskt detta) kvinnor känner sig osäkra när de går hem genom natten från träning/nattklubb/fest osv. Att kvinnor inte borde vistas ute efter mörkrets inbrott. URSÄKTA, men jag känner mig inte träffad. Jag känner mig självsäker och självständig i detta land, och jag tycker om att gå ute när det är mörkret. Vill någon våldta mig- fine, men räkna med att dina känsliga delar åker på fett med stryk, att du kommer få några blåtiror samt lära dig varför du inte ska bråka med oss- kvinnor. Mitt förslag i jämställdhetsdebatten som kommer göra Sverige tryggare för båda könen- inför obligatorisk självförsvarsundervisning i tidig ålder i skolan och se till att alla som går ut skolan kan försvara sig på lämpligt sätt. Nej, killar, det är inte macho att kunna misshandla en fotbollssupporter till döds- men ja, det hade varit macho om han kunnat försvara sig med självförsvar.

Vad har nu detta med Uganda att göra? Självklart är jämställdhet en prioriterad fråga där också. Landet består av ungefär hälften män, hälften kvinnor (källa: Landguiden.se). Andel kvinnor i parlamentet är ca 35 % och Landguiden beskriver kvinnors situation såhär:
"Kvinnornas ställning i samhället är bättre än i grannländerna. Kvinnor innehar höga poster inom politik och administration och knappt en tredjedel av parlamentsledamöterna (främst på grund av särskilda reserverade mandat) och en nästan lika stor andel av regeringsmedlemmarna är kvinnor.
Under senare år har också andelen kvinnliga elever i skolorna ökat kraftigt. Feminister i Uganda framhåller dock att kvinnorna ännu långt ifrån har ett inflytande som motsvarar deras bidrag till produktionen. Kvinnorna står för en stor del av jordbruksproduktionen; enligt vissa uppskattningar odlar de hela 80 procent av de traditionella matgrödorna och 60 procent av exportgrödorna."
Ändå så tänkte jag mycket på hur kvinnorna behandlas i Uganda, framförallt hur de porträtteras i media, och jag förstod att skillnaderna mellan Sverige och Uganda inte är stora. När jag åkte taxi och bil fick jag ofta chansen att lyssna på deras engelskspråkiga kanaler. Liksom här fanns det diverse morgonprogram där man diskuterade samhällsfrågor eller kultur. Jag reagerade starkt över de teman som togs upp. En gång handlade det om hur mannen kunde upptäcka att kvinnna fejkade sin orgasm (Inte bara ett I-landsproblem tydligen?) och varför hon gjorde det. Programledarna liksom vände det till mannens fördel. Varför kan hon inte fejka undrade jag? Nej, det tyckte inte programledarna att en kvinna kunde göra. Men om en man fejkar, vad händer då? Det diskuterades inte. En annan gång diskuterades om en ogift kvinna över 30 år kunde inneha en hög position i ett företag eller i samhället, ex rektor, chef, parlamentariker osv. Svaret var smärre chockerande. Det kunde hon inte. Här fick också "vanliga" medborgare ringa in och presentera sin ståndpunkt. Majoriteten höll med programledarna. Min mun gapade öppet. Vad sa? Varför? Jo, för att om en kvinna inte ens lyckats bli gift vid 30 års ålder (och därmed ta ansvar över hem, hushåll och barn) skulle hon inte heller ha en position med mycket ansvar i samhället. Ja, det är en riktigt sjuk och konservativ syn på vad kvinnor är kapabla till. Också här vänds temat och programmet till mannens fördel, och det är kvinnan som bär skulden. För inte så länge sedan hörde jag en programledare på svenska NRJ diskutera hur en kvinna skulle göra om hon ville få snygga barn; Skaffa en yngre kille som ser bra ut var svaret. Likaså här blev jag förvånad över programledarens dumhet. Snygga barn?! Det ska alltså handla om att få snygga barn nu alltså. Inte att glädjas över att kvinnokroppen är så fantastisk att den kan bära ett barn. Glädjen att bli förälder. Och vad menas med att bara killen ska se bra ut? Om tjejen ser bra ut och killen ser mindre bra ut- blir det fula barn då eller? Jag blev väldigt irriterad på programledarens dumhet och ojämställda tänk. Som att utseende är det enda vi kvinnor alltid tänker på. Till och med i sängkammaren. Suck. Det verkar som att både Uganda och Sverige fortfarande är kvar på 1800- talet då kvinnan enbart skulle ägna sig åt hur hon såg ut. Mannen bestämde allt. Under föreläsningen med Ann-Sofie diskuterade vi också en likhet- den vad som händer när en tjej blir våldtagen, att hon direkt pekas ut som skyldig pga de kläder hon bar, var hon befann sig och om hon hade druckit alkohol. I Uganda skylls våldtäkten på kvinnan och i många fall stötts hon bort av sin familj, fastän det inte är hennes fel. Hon har ju inte våldtagit sig själv. Helvetet brakar löst om hon dessutom blir gravid på kuppen. I storstäderna tar allt fler människor över väst, men på landsbygden är det väldigt traditionellt.

För att bygga jämställda samhällen i båda länderna tror jag mer att vi måste arbeta med synen på kvinnor. och bli praktiskt bättre på att tillämpa de teorier vi vet som kan hjälpa till. Vi vet att kvinnor tjänar mindre än män, men höj då lönen för guds skull! Vad är det som hindrar detta? Det skulle inte förändra allt såklart, men i de exemplen jag har pekat på i inlägget skulle det nog hjälpa en hel del. Vi är inga offer. Vi är inte "dem mot patriarkatet"- vi måste bli ett. Vi hatar inte män. Media måste sluta diskutera frågor ur ett snedvridet perspektiv. Likaså polisen i våldtäktsförhör. Vi behöver inte särbehandlas. Vi kommer inte få ett jämställt samhälle om vi enbart diskuterar med fokus från ett kvinnligt perspektiv- samtidigt som jag också tycker att mer feminism behövs i samhället. Framförallt nu i Europa där högerextrema och konservativa krafter växer sig allt större, och tex kräver restriktivare lagar kring abort. Där kvinnor ställer sig på de konservativas sida. I min generation är jämställdhet en av de viktigaste frågorna, samtidigt som både (enligt Ann-Sofie) tjejer och killar faktiskt är rädda för att tillämpa principer om jämställdhet. Det jag inte förstår är vad för rädsla som vissa av oss bär runt på? För det finns ju bara förlorare i ett icke-jämställt samhälle, inga vinnare. Jag tror på mina medsystrar. Och medbröder.