Nu är det 25 dagar kvar tills Carro, Germund Sellgren (projektkoordinator på svenska WWF) och jag åker ner till Uganda för fortbildning! Under de senaste två veckorna har carro och jag gjort upp schema och program över de tre dagarna som nu ska finjusteras (en B-plan måste vi också sätta ihop, om Wifi på hotellet inte skulle funka, de regelbundna strömavbrotten kräver också sin B-plan i och för sig.....). Jag lägger upp det här på bloggen när det är färdigt. Överhopad med saker som måste ske innan som malariaprofylax, inköp av ny ryggsäck, powerpoint presentation, samlande av lämpliga artiklar till deltagarna, papper OCH planering av resan till Zanzibar efter Uganda känner jag mig ganska stressad men väldigt taggad. Vi får väl hoppas att denna pepp liksom för något gott med sig. Det blir nog som att spurta i ett lopp ungefär.
MEN, nu snöar jag in på annat. Igår kväll träffade jag en god vän, vi åt, drack och allt som hör till och lyssnade på ny musik. Jag är ju ganska mycket av en Afrika nörd, också när det gäller afrikansk musik, och jag ville att han skulle få smaka på den vibe som kontinentens musik utstrålar. När musiken kom igång insåg jag med ens hur mycket jag saknar Uganda. Att dansa utan hämningar (att dansa för att det faktiskt är fantastiskt kul, vilket man inte verkar fatta här i Sverige), att liksom leva upp! Han berättade om en kompis till honom vars pojkvän är från Rwanda och att hon lever upp när hon kommer dit. Att hon liksom måste trycka ner sin personliga sida, den får inte plats här i Sverige. Det är ju precis så jag också känner! Jag frågade mig själv om jag möjligtvis kan vara född på fel plats. Hmm. Inte mycket att göra åt i detta liv tyvärr. Men det kommer skrivas upp på önskelistan vad som gärna får finnas med i mitt nästa. Kanske finns det någon mening, om jag hade fötts i Uganda så hade förmodligen mina premisser sett väldigt annorlunda ut och jag hade nog inte uppskattat det som jag uppskattar med landet idag. Tur att vi människor (om vi inte lever under förtryck och diktatur) kan förflytta oss och bosätta oss typ precis där vi vill. Att vi är kapabla till att göra förändringar. Jag får rysningar bara jag tänker på om jag skulle varit fången i kalmar resten av mitt liv. Njae, rysningar är förresten en underdrift. Jag hade slutat leva helt enkelt.
Det är därför min själ blir så lycklig och räknar ner dagarna tills vi åker, för detta kommer bli som en efterlängtad nystart. Jobbet är slut om 1,5 veckor, jag ska resa till Zanzibar själv och sedan väntar nya äventyr i Sydafrika och förhoppningsvis Australien. Jag vet att när jag sitter på flyget ner så kommer det vara som ett definitivt tecken; Paulina, du är äntligen påväg härifrån. Med ett kort stopp emellan möjligtvis. Men ändå. Det känns så bra, så lustfyllt, så efterlängtat, så svårt att beskriva. Ni tänker kanske att "hon ju var iväg för inte så länge sedan, vad är skillnaden?" Jo, då var jag verkligen tvungen att komma tillbaka, jag visste att det närmsta halvåret var tillägnat Kalmar. Men icke denna höst icke! Att fly hösten, regnet, kylan och mörkret för värme, både vädermässigt och från människor, är allt jag önskar. Och kämpar man tillräckligt hårt så vet man att det man önskar ofta slår in. Så lyder min saga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar