En rak höger och en släng av Ebola

En rak höger. Ja, så kan beskriva beskedet vi inblandade i fortbildningen fick igår. En sådan där som gärna flyttar några hjärnceller och tänder. Och som lämnar en rejäl, långvarig blåtira. En riktigt jävla höger. Pust!

Detta skrev Zipporah (WWFs Östafrikachef) i ett mail i förrgår:

"Dear Germund,

This is an update in regard to the planned Core team training scheduled to be held mid- next month.

After a review of the current situation and the recent reports on news on the weak controls that have been especially on our border points (road travel) as they waited for Ebola screening kits, it has been felt that this training be postponed to later date when we are all re-assured that there have been no in-eventualities.
 

 The East African paper also reported some clashes in the Kasese/ Ruwenzori region termed as political so this may also not be an opportune time to carry out the field visit in that region until we are sure that there would not be such attacks considering it is in rural Uganda and we may not know how to shield ourselves from such an in-eventuality if we are on the ground.
 

 As we wait to observe the situation, would you have an alternative date to plan towards later this year, leaving out the week of the November conference in Japan just incase we get invitations; or can we move the raining to next year say February if you can be allowed to move the funds to 2015?

We regret any inconveniences but we have been heavily cautioned about the Ebola virus as it only takes to have one person infected and affects a full group or family.

I look forward to your suggestions on a way forward to a future date.

Kind regards,

Zipporah"

 

För er som varken är bra på engelska eller orkar läsa långa tråkiga beslut ska jag tala klartext; Fortbildningen nu i september blir inte av. Den skjuts upp, med förslag på december. Detta pga rädslan för Ebola. Men tänkte jag, Ebola finns ju inte i Östafrika! Än. Viruset härjar i Guinea, Sierra-Leone, Nigeria, Liberia och, uppdatering från igår enligt WHO, nu också i Kongo-Kinshasa. I Kongo har man upptäckt att en kvinna avlidit efter att ha ätit vilt kött. (http://www.who.int/csr/don/2014_08_27_ebola/en/) Hur som haver är risken att smittas liten om man följer WHOs rekommendationer, de skriver så här på sin hemsida:

"The risk of Ebola transmission is low. Becoming infected requires direct, physical contact with the bodily fluids (vomit, faeces, urine, blood, semen, etc.) of people who have been infected with or died from Ebola virus disease (EVD)."

 

För att vara riktigt pedagogiska (vilket stora organisationer typ FN ofta misslyckas med) har WHO tillochmed en PDF där de med bilder, pilar och text beskriver hur liten risken är att man smittas om man är resande. Men den får ni leta upp själva.

 

Så, chocken har fortfarande inte lagt sig och jag vandrar runt som i ett töcken. Vi snubblade på målsnöret. Mitt fokus har precis tagits bort från mig. Jag som var så jäkla inställd på nystart. Vad ska jag göra nu? Tills december? Om det ens blir i december, Ebola verkar ju inte riktigt vara viruset som lugnar ner sig, det gillar att skörda liv. Så här tänker jag mig CV:t för ett Ebolavirus:

 

CV:

 

Namn: Ebola

 

Smeknamn: EBOV

 

Familj: Filoviridae

 

Tidigare arbetsuppgifter: Sprida ebolafeber, eg hemorragisk feber, till så många människor och djur som möjligt. Tog en paus från uppgiften årsskiftet 2012/2013, men kom tillbaka med full kraft våren 2014 i Västafrika.

 

Tycker om att göra på fritiden: Att sprida ebolafeber, att skörda människoliv, umgås med vilt kött, kroppsvätskor, begravningar, Afrika.

 

Tycker mindre bra om: De som jobbar mot mig, typ sjukvårdspersonal, handsprit, skyddskläder, immunförsvar, vaccin, Läkare utan Gränser, WHO.

 

Mig med tre ord: Snabb, pricksäker och dödlig.

 

Kontaktuppgifter: På resande fot. Just nu i Västafrika och Kongo-Kinshasa, men försöker vara flexibel och komma där jag behövs. För att vara säker på att träffa mig, åk till Guinea och gå på en begravning. Rör gärna någon kroppsvätska på den döde, typ blod. På efterfesten; ät gärna viltkött, råttor eller fladdermöss brukar funka bra. Väl mött!

 

Bild:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två ord: Fuck Ebola.

 

Hur ska jag tolka detta? Är det ett tecken? Med det mesta som sker i livet finns det ju alltid på något sätt en mening, men när kommer jag i så fall se meningen med att denna tidpunkt inte är den rätta? Vad gör jag nu (har jag inte redan frågat detta....)? Sydafrika eller Australien? Men om det är ett tecken, ett tecken på vad?! Vad vill jag? Vad vill jag med mitt liv? Varför är jag så vilsen? Varför är jag så osäker? Varför blir aldrig saker som man tänkt sig?

 

Tankar och hjärnan går på högvarv just nu. Tusen frågor men få svar. Hjälp! Det förvånar mig liksom inte att många mår dåligt över livet som erbjuds, det är ju fyllt av val och kval! men det är ju samtidigt detta som gör livet så härligt! Och plågsamt. Det finns en fransk filosof vars ordspråk tilltalar mig mycket. Det är inte många filosofer jag minns från gymnasiets Filosofi A lektioner (kanske för att de är för långt ifrån verkligheten), men denna man, åh, vad han var vis. Jean-Paul Sartre menar att vi är dömda till frihet: "Man is condemned to be free; beacuse once thrown into the world, he's responsible for everything he does". Att den frihet livet har givit oss skapar ångest över ATT vi kan göra så mycket.

 

När jag kommer ur denna dimma får jag tänka att

a. Ingen har dött

b. Jag är fortfarande frisk

c. Min familj är också frisk

d. Jag har tillräckligt med pengar för att resa någonannanstans

e. Det finns många möjligheter

 

Med andra ord; det kunde varit värre och jag har kvar det som betyder mest i livet. Men ändå. Jag gillar att älta (jag vet, det är ingen charmig egenskap och man kan erkänna att egenskapen gillas för sig själv men inte offentligt. Skitsamma- nu är det sagt), däremot blir inte livet bättre av ältande. Det blir sämre. Livet och framtiden måste tas tag i, och den enda som kan göra det är jag själv. En vis liten fågel viskade mig i örat igårkväll:

 

"Man kan inte läsa framtiden för den är inte skriven än, men man kan däremot skriva den själv". 
 

(Tack hampus, du är bra på dansgolvet och att vara klok)

 

C'est la vie.

 

 

 

Snart nystart

Nu är det 25 dagar kvar tills Carro, Germund Sellgren (projektkoordinator på svenska WWF) och jag åker ner till Uganda för fortbildning! Under de senaste två veckorna har carro och jag gjort upp schema och program över de tre dagarna som nu ska finjusteras (en B-plan måste vi också sätta ihop, om Wifi på hotellet inte skulle funka, de regelbundna strömavbrotten kräver också sin B-plan i och för sig.....). Jag lägger upp det här på bloggen när det är färdigt. Överhopad med saker som måste ske innan som malariaprofylax, inköp av ny ryggsäck, powerpoint presentation, samlande av lämpliga artiklar till deltagarna, papper OCH planering av resan till Zanzibar efter Uganda känner jag mig ganska stressad men väldigt taggad. Vi får väl hoppas att denna pepp liksom för något gott med sig. Det blir nog som att spurta i ett lopp ungefär.

MEN, nu snöar jag in på annat. Igår kväll träffade jag en god vän, vi åt, drack och allt som hör till och lyssnade på ny musik. Jag är ju ganska mycket av en Afrika nörd, också när det gäller afrikansk musik, och jag ville att han skulle få smaka på den vibe som kontinentens musik utstrålar. När musiken kom igång insåg jag med ens hur mycket jag saknar Uganda. Att dansa utan hämningar (att dansa för att det faktiskt är fantastiskt kul, vilket man inte verkar fatta här i Sverige), att liksom leva upp! Han berättade om en kompis till honom vars pojkvän är från Rwanda och att hon lever upp när hon kommer dit. Att hon liksom måste trycka ner sin personliga sida, den får inte plats här i Sverige. Det är ju precis så jag också känner! Jag frågade mig själv om jag möjligtvis kan vara född på fel plats. Hmm. Inte mycket att göra åt i detta liv tyvärr. Men det kommer skrivas upp på önskelistan vad som gärna får finnas med i mitt nästa. Kanske finns det någon mening, om jag hade fötts i Uganda så hade förmodligen mina premisser sett väldigt annorlunda ut och jag hade nog inte uppskattat det som jag uppskattar med landet idag. Tur att vi människor (om vi inte lever under förtryck och diktatur) kan förflytta oss och bosätta oss typ precis där vi vill. Att vi är kapabla till att göra förändringar. Jag får rysningar bara jag tänker på om jag skulle varit fången i kalmar resten av mitt liv. Njae, rysningar är förresten en underdrift. Jag hade slutat leva helt enkelt.

Det är därför min själ blir så lycklig och räknar ner dagarna tills vi åker, för detta kommer bli som en efterlängtad nystart. Jobbet är slut om 1,5 veckor, jag ska resa till Zanzibar själv och sedan väntar nya äventyr i Sydafrika och förhoppningsvis Australien. Jag vet att när jag sitter på flyget ner så kommer det vara som ett definitivt tecken; Paulina, du är äntligen påväg härifrån. Med ett kort stopp emellan möjligtvis. Men ändå. Det känns så bra, så lustfyllt, så efterlängtat, så svårt att beskriva. Ni tänker kanske att "hon ju var iväg för inte så länge sedan, vad är skillnaden?" Jo, då var jag verkligen tvungen att komma tillbaka, jag visste att det närmsta halvåret var tillägnat Kalmar. Men icke denna höst icke! Att fly hösten, regnet, kylan och mörkret för värme, både vädermässigt och från människor, är allt jag önskar. Och kämpar man tillräckligt hårt så vet man att det man önskar ofta slår in. Så lyder min saga.

Afrika vänder

Afrika vänder kan betyda många saker. Den tidigare diplomaten Sten Rylander väljer både att döpa sin nya bok om Afrika efter detta namn men han väljer också att beskriva den positiva utveckling som just nu sker i (på?) kontinenten som detta. Varför nu detta? Jo, kära läsare (har jag några kvar såhär sex månader efter resan?), ni ska få ett boktips:
Afrika Vänder- En kontinent i förändring läst jag ut häromdagen (efter både inköpsförslag till stadsbiblioteket och sedan ett febrilt letande där). Det är en fackbok, väldigt tunn dock; 158 sidor inklusive noter, förkortningar och referenser, där Sten analyserar utmaningar och möjligheter för Afrika, åde framtida och existerande. Han tar upp teman som hälsa, mänskliga rättigheter, ledarskap, Afrikas internationella och regionala relationer tex och främst den makabra ekonomiska tillväxten som sker i hela Afrika. Några av världens mest snabbväxande ekonomier finns i Afrika, Uganda bla, med en årlig tillväxt på runt 5 %. Det intressanta är också att den Afrikanska tillväxten legat stabilt under hela den globala finanskrisen. Jag antar att en faktor måste vara, vilket Sten också tar upp, är att den inhemska medelklassen växer- och deras köpkraft. Sten Rylander har ett digert CV och är en man som vet vad han pratar om. Han har jobbat på UD och Sida, varit Afrikachef, medlare i Darfurkonflikten 2004-2005 samt varit ambassadör i Angola, Namibia, Tanzania och Zimbabwe (jag vill också!). I boken radar han upp den ena imponerande siffran efter varandra, som att Afrikas befolkning beräknas nå över 2 (!) miljarder 2050, att antalet registrerade mobilanvändare i Tanzania ökat från 14 000 2005 till 20 miljoner 2012 samt det framgångsrika arbetet mot HIV/Aids i Sydafrika där ett av världens mest omfattande bromsmedicineringsprogram pågår, under 2012 och 2013 fick 2,2 miljoner sydafrikaner gratis behandling. Men, som en klok kvinna från Panzisjukhuset i Kongo sa; bakom varje siffra finns ett liv. Sten Rylander är också noga med att påpeka detta i sin bok, vi får inte förblindas av alla fantastiska siffror och tillväxt om inte alla afrikaner kommer till del. Afrika står inför stora problem och utmaningar, och inom vissa områden har utvecklingen stått närmast still, ett exempel är mödradödligheten söder om Sahara. De afrikanska ledarna måste föryngras och inse att korruption och maktmissbruk aldrig kommer föra ett land framåt. Som jag skrivit tidigare i bloggen hamnar Uganda på en topplacering i listan med afrikanska ledare som suttit flest antal år (28). Resten av världen måste få upp blicken för vad som är okej i Afrika och inte, och vi måste inse att en andra kolonisering av kontinenten (vilket bla Kina, Brasilien, Indien och Japan försöker med) är det sista som Afrika behöver. Vad resten av världen kan göra är fortfarande att satsa på projekt inom kultur, hälsa, kvinnor och demokrati, främja en rättvis tillväxt genom handel, främja hållbar utveckling samt stoppa de svindlande stora summor som försvinner från kontinenten till skatteparadis i form av kapitalflykt. Men vad vi också kan göra är att skaffa oss en nyanserad och modern bild av Afrika, och sedan arbeta utifrån denna i arbetet för att den goda utvecklingen i Afrika ska fortsätta. Är det någon kontinent du ska hålla koll på framöver, är Afrika den rätta.

Jag tycker att alla som är intresserade av Afrika ska läsa boken. Inte bara av Afrika, utan alla som är intresserade av att stimulera sin inlärning och få nya perspektiv. För det är ett som är säkert och som jag möter nästan varje gång jag talar om min vistelse i Uganda, svenskars okunnighet och förlegade syn. Att förändra denna stereotyp är kanske den största utmaningen för Afrika?

En annan relativt ny bok om det nya Afrika (som jag ska läsa så fort jag får lön så jag kan köpa den......eller lämna som inköpsförslag till bibblan) är Det Nya Afrika av SVT-korrespondenten Erika Bjerström (2013). http://www.weylerforlag.se/bocker/det-nya-afrika

Richard Dowden var en av grundarna att skriva om Afrika på ett nytt sätt, hans bok Afrika- framtidens kontinent utkom redan 2008 och har fått lovord världen över. Det är ingen direkt fackbok, utan Dowden beskriver istället målande sitt eget möte med Afrika och hur detta har format honom.

Att inspirera och inspireras, jag skulle också vilja skriva en bok om Uganda och min kärlek till det landet. Den skulle bli en blandning av en skönlitterär bok och en fackbok, eftersom jag tycker om att skriva och läsa båda. Tja, en framtidsdröm månne.

Reportage i Barometern

Ki kati! 

Igår publicerades reportaget om projektet, mig och Carro i den lokala tidningen Barometern! 

Vilka positiva reaktioner jag har fått! Både av arbetskamrater, vänner och patienter som såg lite fundersamma ut när de läste familjesidorna i väntrummet! 

Eftersom det inte är en nyhet så finns det tyvärr inte på Barometerns hemsida, så min pappa fixade det som en PDF. Dock verkar det inte som att man kan lägga in filer eller PDF på Blogger.....så min bror (ja, min familj är ibland helt åt skogen och ibland helt fantastisk) har istället gjort om PDFen till en bild. Och bilder funkar ju utmärkt här! 

Vill ni läsa den i PDF, kommentera så skickar jag den via mail! 

Autograf någon? 

Inlägg på Wikimedias globala blogg!

Tjo!

Den 28 maj publicerades tydligen mitt blogginlägg om Luganda Wikipedia på Wikimedia Foundations blogg! Det var Jan Ainali som tyckte att vi/jag skulle skriva ett inlägg där om resan och projektet- så då gjorde jag det. Kul! Redan sett en tweet om inlägget!

Här hittar ni det:
http://blog.wikimedia.org/2014/05/28/luganda-wikipedia-project/

På måndag ska Carro och jag vara med i lokaltidningen Barometern, vilka vi blev intervjuade av för en vecka sedan! Äntligen börjar allt ta fart!

Lokalkändis nästa? ;)

To be continued......

Ett inlägg i månaden var kanske enklare än vad jag trodde, trots allt. Även om jag vill skriva mer. Detta inlägg borde kanske ha skrivits lite tidigare, men bättre sent än aldrig som man säger (och framförallt jag säger väldigt ofta). Det ska i alla fall besvara några enkla frågor; Vad hände efter att vi hade kommit hem till Sverige? Hur har projektet fortsatt, och vilka planer finns för framtiden?

Samma vecka vi kom hem åkte vi tillsammans med Dan upp till Stockholm för att där möta projektledarna Germund Sellgren (WWF), Jan Ainali (Wikimedia Sverige), en till kvinna från WWF och en intresserad journalist från SVT. Ett utvärderingsmöte helt enkelt, där kontentan kan sammanfattas med att alla inblandade var mycket nöjda med våra insatser och de resultat vi åstadkom. Framtidstron för projektet var stark. Och är fortfarande stark. Vi kom bla överens om att vi skulle skapa en projektsida som också blev vår rapport till WWF, som både finns på svenska och engelska. Den beskriver bakgrund, resultat, syfte med mycket mer noggrannt. Här hittar ni den:

http://se.wikimedia.org/wiki/Projekt:Uganda_pilot

Eftersom WWF har finansiellt lovat att stötta vårt Mbazzi-center i tre år framåt, får vi också chansen att åka ner igen i september till Uganda för att fortbilda ett "core team" bestående av framförallt lärare och professorer. Detta kommer bli väldigt roligt! Och framförallt är jag tacksam för förtroendet som vi återigen får av WWF. Vi har också en möjlighet att åka väldigt långt österut........men mer om det i ett annat inlägg, allt roligt kan man inte avslöja på en och samma gång! ;) Efter den fortbildningen tror jag verkligen att projektet kan komma igång på "allvar". Och förhoppningsvis med goda resultat spridas vidare i Afrika och så småningom vidare i världen! Men förändringar sker inte över en natt, och hårt arbete krävs för att detta ska bli realistsikt. Men vi har som sagt väldigt goda chanser att lyckas, mycket tack vare att en av världens största naturskyddsorganisationer ju stöttar projektet! Kan man vara realist och naiv på samma gång? Klart man kan!

Igår var vi äntligen med i lokalradion P4 Kalmar (där vi fick stanna över en låt, BOOM!) och berätta om projektet. Vi pratade i programmet "Eftermiddag i P4 Kalmar", ett mysigt samtal med programledarna Magnus Krusell, Lennart Palm och ca 100 000 andra länsinvånare...Lysnna här!

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4301 (spola fram till ca 38:00 så hamnar ni rätt)

Jag har också skrivit ett blogginlägg till Wikimedia Foundations blogg som ska publiceras, vet inte dock när och det var inte upplagt när jag kollade idag. Sist men inte minst ska vi också in i lokaltidningen Barometern, i folkmun Barran, inom en snar framtid (har jag bestämt). Au-pairer och övriga volontärer skriver de om, men inte en världsunikt projekt vars framtid är större än Kalmar. Har mailat dem tre gånger, alla gånger utan svar. Idag ska jag banne mig ringa till dem på min rast. Det ska löna sig att vara en påstridig jävel!

Vill till sist också tipsa om ett blogginlägg från Wikimedia Foundations blogg som behandlar "Wikipedia Zero" grundligt, dvs projektet som pågår över hela världen där Wikimedia förhandlar med stora mobil och Internet- operatörer för att göra Wikipedia gratis att surfa på: http://blog.wikimedia.org/2013/02/22/getting-wikipedia-to-the-people-who-need-it-most/.  Så, nu har du gjort världen lite bättre!
Trevlig läsning!

Carro & jag på P4 Kalmar! Nästa programledare frågetecken? 

We can do it!

Hej!

En månad sedan förra inlägget.........jag vet, fy skäms Paulina. och ändå så mycket som har hänt! Både i projektet och i det privata livet. Jag tänkte egentligen skriva vad som har hänt sen sist och hur vi nu ska utveckla projektet, men en händelse i förra veckan fick mig att ändra mig. Ett blogginlägg om projektets framtid kommer snart. Jag blev nyligen (i höstas) med i Luf, Liberala ungdomsförbundet (Folkpartiets ungdomsförbund), och blev också invald i Luf Kalmars styrelse (hoppsan, hejsan). Så nu tillhör jag visst ett parti..... Eller ett ungdomsförbund som jag föredrar att säga, eftersom vi (och många andra ungdomsförbund) skiljer oss från partiets ståndpunkter. Vi kan ha mer radikala idéer och vi är mycket friare att driva frågor vi brinner för, vi är friare när det kommer till opinionsbildning. Men tro inte att jag är snäv i mina tankesätt, och eftersom jag är rätt så grön inom partiträsket välkomnar jag och diksuterar de flesta åsikter! Hur som hur, i sommar kommer det att anordnas ett Almedalen för unga på Öland som kallas för "Youngster" där alla partier inbjuds till att medverka. Youngster är såklart öppet för andra än beslutsfattare och unga politiskt aktiva, ju fler som kommer desto bättre! Välkommen om du är intresserad av politik!  Här kan ni läsa mer om Youngster http://www2.olandsturist.se/sv/evenemanget/a632252/youngster-i-borgholm/detaljer. Inför detta Youngster anordnas det olika temakvällar för intresserade där diverse politiska frågor diskuteras, och en kunnig person bjuds in som föreläsare. Nästa gång kommer det handla om EU i och med EU- valet den 25 maj, men i förra veckan handlade det om jämställdhet. Föreläsaren har jobbat med jämställdhetsfrågor i Kalmar kommun och heter Ann-Sofie Lagercrantz, hon har också jobbat med jämställdhetsfrågor i Uganda (hur vet jag inte än men ska ta reda på det). Vilken föreläsare! Och vad mycket jag lärde mig! Det bara bubblade av frågor och reaktioner på det hon berättade om, stolen brände. Detta ämne som stötts och blötts genom åren och som blivit en allt viktigare fråga för unga. I Ungdomsstyrelsens rapport FOKUS från 2013 lyfts jämställdhet fram som en av de tre viktigaste samhällsfrågorna just nu (19 % av tjejerna och 11 % av killarna i åldern 16-29 år). Det är ju lite fel att säga att ämnet stötts och blötts eftersom det då låter som att ämnet inte är aktuellt längre, men oj, oj, att hitta något mer högaktuellt ämne idag är svårt. Det genomsyrar ju hela vårt samhälle, vår kultur och vår omvärld. Men då kommer vi till den mest högaktuella frågan; Vad är jämställdhet- egentligen? För det finns ju lika många tolkningar som svar, och vad är rätt och fel? Är man emot jämställdhet för män om man är feminist? Vad betyder ett jämställt samhälle? Och vem vinner på att vara emot ett sådant? Enligt Kalmar kommun är jämställdhet en av de viktigaste jämlikhetsfrågorna (citerar kommunen: "jämlikhet- avser alla människors lika värde, dvs rättvisa förhållanden mellan alla individer och grupper i ett samhälle oavsett bakgrund) och avgränsas till förhållandet mellan kvinnor och män (surprise?). Sveriges riksdag har satt upp fyra gemensamma mål för jämställdhetspolitiken:

• En jämn fördelning av makt och inflytande
• Ekonomisk jämställdhet
• En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
• Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

För mig kommer vi att leva i ett jämställt samhälle när ditt och mitt kön inte spelar någon roll. När det är lika självklart att kvinnor och män tjänar lika mycket i lön, när frågor inte alltid diskuteras utifrån kvinnans perspektiv och när kvinnan inte alltid är "offret". Jovisst är jag feminist. Våga inte påstå något annat. Det är också därför jag är tveksam till könskvotering i styrelser. För i mitt jämställda samhälle spelar personen och kompetensen roll, inte vilket kön du har som sagt. Ska vi kvotera bara för sakens skull och kommer kvotering att bidra till ett mer jämställt samhälle? Många studier pekar dock på att könskvotering är positivt för arbetsplatsen och att män måste höja sin kompetens för att kunna konkurrera om jobben, vilket är bra. Finns en hel del forskning på området, här är en artikel: http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/press/pressmeddelanden/nyheter-detalj/ny-forskning-visar-positiva-effekter-av-konskvotering-.cid1063783
Men något som jag kan tycka borde lyftas upp i debatten är varför vi inte också då diskuterar kvotering av etnicitet och sexuell läggning. För många börsstyrelser styrs av medelålders, vita (kränkta?) män. Men Sverige är ett mångkulturellt land, vilket borde synas överallt- från högt till lågt. Kvinnor diskrimineras varje (tänker inte vara så radikal som FI) men också många, för att inte säga alla, etniska, religiösa och grupper med olika sexuell läggning diskrimineras varje dag! Jag förstår också att detta skulle vara svårare att lagstifta om (vilka ska inkluderas- det får inte gå till andra sidan och bidra till mer rasism), men varför inte vidga perspektiven? Jag är ganska trött på att höra att BARA vi kvinnor diskrimineras, våldtas och misshandlas stup i kvarten av onda, kåta män som vill förstöra livet för oss genom att sänka våra löner och inte låta oss komma in i styrelser. Jag är väldigt trött på att höra att ALLA (jo, vissa säger faktiskt detta) kvinnor känner sig osäkra när de går hem genom natten från träning/nattklubb/fest osv. Att kvinnor inte borde vistas ute efter mörkrets inbrott. URSÄKTA, men jag känner mig inte träffad. Jag känner mig självsäker och självständig i detta land, och jag tycker om att gå ute när det är mörkret. Vill någon våldta mig- fine, men räkna med att dina känsliga delar åker på fett med stryk, att du kommer få några blåtiror samt lära dig varför du inte ska bråka med oss- kvinnor. Mitt förslag i jämställdhetsdebatten som kommer göra Sverige tryggare för båda könen- inför obligatorisk självförsvarsundervisning i tidig ålder i skolan och se till att alla som går ut skolan kan försvara sig på lämpligt sätt. Nej, killar, det är inte macho att kunna misshandla en fotbollssupporter till döds- men ja, det hade varit macho om han kunnat försvara sig med självförsvar.

Vad har nu detta med Uganda att göra? Självklart är jämställdhet en prioriterad fråga där också. Landet består av ungefär hälften män, hälften kvinnor (källa: Landguiden.se). Andel kvinnor i parlamentet är ca 35 % och Landguiden beskriver kvinnors situation såhär:
"Kvinnornas ställning i samhället är bättre än i grannländerna. Kvinnor innehar höga poster inom politik och administration och knappt en tredjedel av parlamentsledamöterna (främst på grund av särskilda reserverade mandat) och en nästan lika stor andel av regeringsmedlemmarna är kvinnor.
Under senare år har också andelen kvinnliga elever i skolorna ökat kraftigt. Feminister i Uganda framhåller dock att kvinnorna ännu långt ifrån har ett inflytande som motsvarar deras bidrag till produktionen. Kvinnorna står för en stor del av jordbruksproduktionen; enligt vissa uppskattningar odlar de hela 80 procent av de traditionella matgrödorna och 60 procent av exportgrödorna."
Ändå så tänkte jag mycket på hur kvinnorna behandlas i Uganda, framförallt hur de porträtteras i media, och jag förstod att skillnaderna mellan Sverige och Uganda inte är stora. När jag åkte taxi och bil fick jag ofta chansen att lyssna på deras engelskspråkiga kanaler. Liksom här fanns det diverse morgonprogram där man diskuterade samhällsfrågor eller kultur. Jag reagerade starkt över de teman som togs upp. En gång handlade det om hur mannen kunde upptäcka att kvinnna fejkade sin orgasm (Inte bara ett I-landsproblem tydligen?) och varför hon gjorde det. Programledarna liksom vände det till mannens fördel. Varför kan hon inte fejka undrade jag? Nej, det tyckte inte programledarna att en kvinna kunde göra. Men om en man fejkar, vad händer då? Det diskuterades inte. En annan gång diskuterades om en ogift kvinna över 30 år kunde inneha en hög position i ett företag eller i samhället, ex rektor, chef, parlamentariker osv. Svaret var smärre chockerande. Det kunde hon inte. Här fick också "vanliga" medborgare ringa in och presentera sin ståndpunkt. Majoriteten höll med programledarna. Min mun gapade öppet. Vad sa? Varför? Jo, för att om en kvinna inte ens lyckats bli gift vid 30 års ålder (och därmed ta ansvar över hem, hushåll och barn) skulle hon inte heller ha en position med mycket ansvar i samhället. Ja, det är en riktigt sjuk och konservativ syn på vad kvinnor är kapabla till. Också här vänds temat och programmet till mannens fördel, och det är kvinnan som bär skulden. För inte så länge sedan hörde jag en programledare på svenska NRJ diskutera hur en kvinna skulle göra om hon ville få snygga barn; Skaffa en yngre kille som ser bra ut var svaret. Likaså här blev jag förvånad över programledarens dumhet. Snygga barn?! Det ska alltså handla om att få snygga barn nu alltså. Inte att glädjas över att kvinnokroppen är så fantastisk att den kan bära ett barn. Glädjen att bli förälder. Och vad menas med att bara killen ska se bra ut? Om tjejen ser bra ut och killen ser mindre bra ut- blir det fula barn då eller? Jag blev väldigt irriterad på programledarens dumhet och ojämställda tänk. Som att utseende är det enda vi kvinnor alltid tänker på. Till och med i sängkammaren. Suck. Det verkar som att både Uganda och Sverige fortfarande är kvar på 1800- talet då kvinnan enbart skulle ägna sig åt hur hon såg ut. Mannen bestämde allt. Under föreläsningen med Ann-Sofie diskuterade vi också en likhet- den vad som händer när en tjej blir våldtagen, att hon direkt pekas ut som skyldig pga de kläder hon bar, var hon befann sig och om hon hade druckit alkohol. I Uganda skylls våldtäkten på kvinnan och i många fall stötts hon bort av sin familj, fastän det inte är hennes fel. Hon har ju inte våldtagit sig själv. Helvetet brakar löst om hon dessutom blir gravid på kuppen. I storstäderna tar allt fler människor över väst, men på landsbygden är det väldigt traditionellt.

För att bygga jämställda samhällen i båda länderna tror jag mer att vi måste arbeta med synen på kvinnor. och bli praktiskt bättre på att tillämpa de teorier vi vet som kan hjälpa till. Vi vet att kvinnor tjänar mindre än män, men höj då lönen för guds skull! Vad är det som hindrar detta? Det skulle inte förändra allt såklart, men i de exemplen jag har pekat på i inlägget skulle det nog hjälpa en hel del. Vi är inga offer. Vi är inte "dem mot patriarkatet"- vi måste bli ett. Vi hatar inte män. Media måste sluta diskutera frågor ur ett snedvridet perspektiv. Likaså polisen i våldtäktsförhör. Vi behöver inte särbehandlas. Vi kommer inte få ett jämställt samhälle om vi enbart diskuterar med fokus från ett kvinnligt perspektiv- samtidigt som jag också tycker att mer feminism behövs i samhället. Framförallt nu i Europa där högerextrema och konservativa krafter växer sig allt större, och tex kräver restriktivare lagar kring abort. Där kvinnor ställer sig på de konservativas sida. I min generation är jämställdhet en av de viktigaste frågorna, samtidigt som både (enligt Ann-Sofie) tjejer och killar faktiskt är rädda för att tillämpa principer om jämställdhet. Det jag inte förstår är vad för rädsla som vissa av oss bär runt på? För det finns ju bara förlorare i ett icke-jämställt samhälle, inga vinnare. Jag tror på mina medsystrar. Och medbröder.