Mode förgår, men feminism består.

Ugandas parlament kan ju verkligen det här med att skapa rubriker och kontroversiella lagar. Inte nog med att David Bahatis antihomolag skrevs under för en vecka sedan, den 6 februari skrevs en "anti-pornografilag" (anti-phornography law) under av president Yoweri Museveni. Lagen kallas i folkmun för "mini-skirt bill" eftersom lagen förbjuder kvinnor att bära korta kjolar (allt över knäet räknas som kort), urringade toppar och andra "provokativa kläder" som uppmuntrar sexuella begär (från det andra könet får man ju då gissa) i offentliga miljöer. Detta innebär pornografi, enligt den nya lagen: According to the law, pornography means “any representation through publication, exhibition, cinematography, indecent show, information technology or by whatever means, of a person engaged in real or stimulated explicit sexual activities or any representation of the sexual parts of a person for primary sexual excitement.”- från http://www.newvision.co.ug/news/652677-uganda-bans-miniskirts-pornography.html

Det är inte bara kvinnors frihet som nu hotas i Uganda, utan också Ugandisk media. Media som publicerar "pornografiskt innehåll" kommer också straffas. Vad innebär då pornografiskt innehåll lite mer detaljerat? Så här säger lagen:

"Phornography means any cultural practice, radio or television programme, writing, publication, advertisement, broadcast, upload on internet, display, entertainment, music, dance, picture, audio or video recording, show, exhibition or any combination of the preceeding that depicts- 

(a) A person engaged in explicit sexual activities or conduct;

(b) Sexual parts of a person such as breats, thighs, buttocks or genitalia;

(c) Erotic behaviour intended to cause sexual excitement; or

(d) Any indescent act or behaviour tending to corrupt morals."

Vill ni läsa lagen i dess helhet, klicka på denna länk file:///C:/Users/Admin/Downloads/193992278-Anti-Pornography-Bill-Mini-skirt-Bill.pdf. Lagen innebär alltså att artister som ex. Beyoncé och Madonna (för att ta samma exempel som The Independent UK) inte kommer tillåtas att uppträda i Uganda. Lagen introducerades för parlamentet av ministern över etik och integritet; Simon Lokodo och parlamentet röstade för den, likt anti-gay bill, i december. Till skillnad från antihomolagen har denna lag stött på allmänt motstånd i Uganda, framförallt av kvinnliga aktivister, som påstår att den bryter mot de mänskliga rättigheterna. Vilket den också gör. Är Kinas censur på väg till Uganda? Det känns nästan lite så. Här är en video från Youtube som visar en demonstration mot "Mini-skirt bill" och Ugandiska kvinnors reaktioner: 

Det är underligt att denna lag inte har fått mer utrymme i västerländsk media tycker jag. För den äventyrar ju även yttrandefriheten. Men det är väl som med så många andra frågor som rör kvinnor, de skyfflas liksom in i ett hörn och tystas ned. Politiker är väl glada så länge de slipper att vi feminister får för stort inflytande, för dessa frågor är ju SÅ komplicerade. Världen är mycket mindre än vad vi tror. Tyvärr märkte jag att misstron mot kvinnor fortfarande är mycket stor i Uganda, och man försöker hela tiden skylla olika problem på kvinnor. Att lyssna på radio när man är där är att jättebra sätt att höra hur vissa Ugandier tycker och tänker. En dag när jag lyssnade på en radiostation diskuterade de hur kvinnor fejkar orgasm, en annan hur kvinnor tänker som är otrogna och en annan dag blev jag uppriktigt chockad över ämnet programledarna diskuterade. De frågade sig (och lyssnarna) om en ogift kvinna över 35 år skulle tillåtas att jobba i en ledande position på ett företag eller vara en parlamentsledamot med inflytande. Nej, varken programledarna eller lyssnarna tyckte att detta var lämpligt. Varför? Jo, just för hon var ogift. I Uganda "ska" kvinnor inte vara ogifta vid 35 lärde jag mig under den dagen. Då tar man inte kvinnor seriöst. Jag var så frustrerad att jag nästan ringde in till programmet för att säga min åsikt. Ugandas kvinnor är utsatta för en rad härskartekniker och i detta fall ser man tydligt hur "påförande av skuld och skam" används. Problemen skylls för det mesta på kvinnor, och problemen diskuteras utifrån männens perspektiv. "Detta handlar bara inte om min kjol är kort eller lång, problemet sitter här uppe" säger en kvinna i Youtube videon och pekar på sin hjärna. Varför låter vi bara inte världens kvinnor styra? 

Inte en färgglad dag för Uganda

Idag har den stora nyheten om Uganda i Sverige (och i hela världen) varit att Ugandas president Yoweri Museveni kl. 12.00 (svensk tid) undertecknat den kontroversiella "anti-homolag" som antogs av Ugandas parlament i december. Lagen innebär att homosexuella kan dömas till livstids fängelse. Det är också en angivarlag, vilket innebär att det är olagligt att inte polisanmäla någon man misstänker är homosexuell. Hjälp. Detta är en sorgens dag för de mänskliga rättigheterna i Uganda, och för hela Afrika. Liksom Kasha Jaqueline Nabagesera, en kvinnlig gay aktivist i Uganda (vilken modig kvinna, fler sådana tack!), tror att dessa lagar kommer att spridas som en löpeld över hela Afrika tror jag detsamma. När ett land visar att de kan motsätta sig västerländska ideal och de mänskliga rättigheterna, uppmuntras andra länder att göra detsamma. För det är precis så som Museveni har uttryckt sig om de kraftiga reaktionerna från omvärlden: "Utomstående kan inte diktera villkor för oss, det här är vårt land. Jag råder vänner i väst att inte göra en affär av detta, för om de gör det, desto mer kommer de att förlora, sade han och anklagade dem som försöker påverka Uganda för "social imperialism". Tack vare dessa reaktioner ändrades den ursprungliga straffskalan till livstids fängelse istället för dödsstraff (!). Du skulle alltså kunna dömts till dödsstraff om du blev påkommen med din homosexualitet om den ursprungliga lagen undertecknats. Det är ju helt sjukt! Här är en karta över Afrikas inställning till homosexuella av Amnesty International UK:

Sydafrika är det land i Afrika som har kommit längst i diskussionen om homosexuellas rättigheter, och landet var världens första att kriminalisera diskriminering baserat på sexuell läggning (1998) och världens femte, och Afrikas första, land att legalisera samkönade äktenskap (2006). I Sverige blev samkönade äktenskap realitet först 2009. Fortfarande är det mycket tufft att vara homosexuell i Sydafrika där trakasserier, homofobi, misshandel och våldtäkt är vardag för både kvinnor och män. Dessutom är antalet HIV/Aids infektioner stort. Källor: http://en.wikipedia.org/wiki/LGBT_rights_in_South_Africa#Anti-discrimination_laws och http://sv.wikipedia.org/wiki/Homosexualitet_i_Sverige. 

Men varför är hatet mot homosexuella så stort i just Uganda, och i hela Afrika? Och varför växer homofobin så snabbt där? Jo, framförallt Uganda är ett paradis för Amerikanska, konservativa missionskyrkor. Ofta unga kristna människor sänds till Uganda för att predika, bland annat om deras syn på homosexualitet. Ugandierna, som saknar en källkritisk förmåga, köper sig en bibel, läser och lyssnar blint på missionärernas budskap. Detta är farligt, och detta är anledningen till varför hatet är så stort. Vi ska aldrig underskatta förmågan att vara källkritisk, den behövs både vid Wikipediaskrivande och i det dagliga livet. Tänk vad enkelt livet hade varit utan religion, i alla fall den mest extrema formen av religion. Så tycker jag faktiskt. Även om detta ämne är så spännande och viktigt att man skulle kunna skriva en hel uppsats om detta måste jag avrunda. Men om ni är intresserade (JA, DET ÄR NI!), egentligen behöver man inte vara intresserad, att värna de mänskliga rättigheterna borde vara en allmän angelägenhet, finns det flera artiklar om ämnet. Här är två:
http://www.boiseweekly.com/boise/exporting-homophobia-american-far-right-conservative-churches-establish-influence-on-anti-gay-policy-in-africa/Content?oid=1767227

http://www.salon.com/2013/10/09/god_loves_uganda_africas_terrifying_christian_revival/

Den sista länken handlar om en viktig film som gjordes förra året, "God Loves Uganda", regisserad och producerad av Roger Ross Williams. Filmen behandlar just orsakerna till den stigande homofobin och var det kristna budskapet kommer ifrån. Jag ska se till att se den så fort som möjligt när den kommer ut på DVD, enligt hemsidan den 16 maj! Filmen har vunnit flera priser över hela världen.

Idag såg jag en annan bra film om HBTQ rättigheter, fast från Serbien! Den heter "Paraden" på svenska och "Parada" på serbiska och handlar om eldsjälarna bakom Serbiens första Pride festival 2010. Också i Europa är det farligt att vara annorlunda. Filmen bjuder på både skratt och tårar och är väldigt sevärd. Finns bla på huvudbiblioteket i Kalmar.

Vill du ta ställning för Ugandas homosexuella minoritet? Var en medmänniska och skriv då under "Kill the Bill" från organisationen All Out: https://www.allout.org/en/actions/kill-the-bill. För vi har ju det faktiskt så enkelt att vi kan skriva under en namninsamling på nätet, medan Ugandas homosexuella inte ens kan luta sig mot ett rättsligt skydd och nu kommer frukta för sina liv.

Home sweet Home & ett oväntat avslut (flat tyre)

Hemma i Sverige igen! För 1 vecka och 1 dag sedan reste vi från Entebbe till Doha, Qatar, kl. 18.25 (lite sent inlägg, ja, jag vet). Jag gick upp 07.00 för att börja packa och vid 08.30 började Carro att göra pannkakor hos Pauline och Joy inför avskedslunchen med lärarna. Det gick förvånansvärt snabbt att packa ihop ett bombnedslag. Tur det. Vid halv tio åt vi nämligen frukost hemma hos Joseph, rektorn, och under tiden gjorde Joy färdigt de svenska pannkakorna, hon var riktigt duktig! Pauline och Joy hade också lovat oss att visa hur man gör Ugandiska bananpannkakor, vilket inte var så värst komplicerat. Så här gör du dem:

1. Skär väldigt mjuka (några dagar gamla) bananer i skivor, blanda med grovt mjöl (vi använde Cassavamjöl men grahamsmjöl funkar nog cokså) och arbeta ihop en deg. Vatten behövs inte, även om du tror det, men man kan ha i lite om man vill. Fast degen var förvånansvärt mjuk och fuktig även utan vatten.

2. Kavla ut bitar av degen till ca 1 cm tunna plattor. Ta ett glas/kopp eller liknande och forma pannkakor i degen med hjälp av dessa. Nu behövs det nog mer mjöl för att pannkakorna inte ska fastna på skärbordet.

3. Värm matolja på hög värme och lägg i pannkakorna så att de friteras. När de har fått en gyllenbrun färg är det färdiga. Perfekt som mellanmål!

Till lunchen bjöd vi inte på semlor, däremot våra älskade, och otroligt simpla, chokladbollar. Jag tror att dessa gick hem bra hos personalen.

Som vanligt när man arbetar med Paul vet man aldrig riktigt om han kommer vara i tid eller inte. Vi skulle egentligen åka vid fyra, men åkte mot flygplatsen runt halv fem, en timme innan avgång! Vi åkte minibuss och vi hade bett Sammy, Stephienne och Victor från Mapeera att eskortera oss, vilket de nog tyckte var kul. Äntligen fick de komma utanför grindarna! Jacob följde såklart också med. På grund av några stopp på vägen, bland annat köpte Paul presenter till Dan vid Entebbes hantverksmarknad och, fick vi veta i efterhand, fick vi veta att ett av Pauls däck på hans bil hade gått sönder. Vi missade således varandra och hann aldrig ta ett riktigt farväl. Ett kort men naggande gott farväl blev det dock med eleverna och Jacob, och INGA (svär inga) tårar fälldes. Jag tror inte vi hade tid för det, vi checkade in vårt baggage ca en timme innan boardingtiden. Ett oväntat avslut (men vad var det annars att vänta i detta and?).

Terrorhot på alla hjärtans dag

Oj, oj, oj, oj, jag har varit kass på att uppdatera bloggen de senaste dagarna! Mycket på grund av att tiden varit knapp och jag har prioriterat annat, såsom packning, Wikiklubben på Kisubi Mapeera, möten och utgång, uppackning, hemresa och möte i Stockholm. Vad professionellt det låter (förutom utgång då, skulle egentligen skriva projektmingel om jag varit smartare men varför ljuga?), jag skulle definitivt kunna vänja mig vid ett liv på resande fot som kunnig diplomat och världsförbättrare! Varför inte göra det till ett mål? Dream big!

"Wikifika" var senaste inlägget och mycket har som sagt hänt sedan dess. På fredagen (14/2) firades alla hjärtans dag ordentligt i Uganda, vilket gjorde köpmännen glada men plånböckerna inte så glada. På varje gata i Kampala kunde man hitta stånd med diverse kärlekskrimskrams och plastrosor och många gick runt med rosor till sina älskade eller från sina älskande. Jag snyltade nästan åt mig en ros från en polis! Fast det var han som började.......Ugandas poliser borde veta bättre än att flörta med småtjejer. Carro och jag hade i alla fall planerat att gå på en stor marknad i Kampala under förmiddagen men de planerna ställdes in på grund av terrorhot: http://www.newvision.co.ug/news/652448-u-s-warns-of-terror-attack.html. Lamslagna satte vi oss på första bästa internetcafé för att kolla upp mer fakta om detta. Vår tidigare plan, att besöka en stor marknad, slogs därför i splillror. Kanske dumt att utsätta sig för risker, speciellt om man är mzungu. Vid ett terrorhot ska man ju undvika platser som mzungus ofta besöker, som shoppinggallerior, marknader, busstationer, restauranger, öppna platser och populära tillhåll. Vid kl 13.00 hade vi ett inbokat möte på svenska ambassaden, men dit kunde vi ju inte gå två timmar i förväg. Svenskar gillar ju "African time" direkt. Det skulle visa sig att vi ändå skulle få en väldigt spännande dag! Vi började med att vandra runt planlöst i Kampalas downtown, där fick vi många blickar kan jag lova. Mig personligen gör det inget, så länge blickarna inte är obehagliga. Små affärer på rad, människor som står i dörrkanten och diskuterar, människor som mest sitter och observerar, lastbilar med varor, skyltar överallt (att försöka hitta rätt affär är typ ett kamikazeuppdrag) och såklart bodabodas och taxis som så broderligt trängs på en minimal gata. Precis så som Kampala ska vara. Efter att ha diskuterat med varandra kom vi överens om att vi bara inte kunde vandra runt i det minst terroraktuella området, så vi gick upp mot Pionjeer Mall. Pionjeer Mall var Ugandas första (vilket märks) shoppinggalleria. Eller galleria, den känns mer som en marknad med ett tak över med små gångar som man inte riktigt vet vart de leder. Spännande! Nästan som hur Lars Kaggskolan är uppbyggd. Sedan fick jag syn på en skyllt med texten "Green Shops Second hand clothes" och blev helt lyrisk. Second hand? I Uganda? Min lycka var gjord. Japp, detta är landet för mig. De senaste månaderna har jag enbart handlat second hand, dels för att jag har sparat pengar men dels för att jag är så trött på slit och släng hysterin. Man behöver inte köpa nytt hela tiden! Är dina kläder trasiga eller bara omoderna? Om det är det sista, tänk en gång till. Var kreativ! Hur som helst drömde jag mig bort från terrorhot och Kampalas avgaser för en stund i affären, och hittade några riktiga fynd! Ett par Wrangler jeans i pojkvänsmodell (Oh, I've dreamed about them!), en enkel svart klänning med en slits baktill (vilket jag upptäckte senare.......) och ett snyggt svart linne med lös passform. Allt för 10 000 Ugandiska shilling, vilket ungefär är 22 SEK. Snacka om fynd! Jag var lite glad över att vi faktiskt inte kom till marknaden, där hade jag nog bara köpt på mig onödigt krimskrams. Nu hittade jag ju saker jag kan använda!

Sedan väntade ett möte på den svenska ambassaden, vilket blev väldigt underligt. Vi hade nämligen bokat tid med en ambassadtjänsteman, men hen hade åkt hem till Sverige för ett besök. Snopet besked. Där stod vi alltså, och hade fyllt våra hjärnor med frågor om livet på en ambassad, vilken utbildning som är lämplig för att bli diplomat, hur det är att leva i Uganda under en längre tid, vad man gör på en ambassad osv, och svaret vi fick (av en av de mer otrevliga kvinnorna jag någonsin träffat, skäms UD!) var att "det står på UDs hemsida"! Borde inte diplomaterna bli glada över att ta emot två svenska, unga tjejer som visar ett intresse för omvärlden, som hittat till UDs förlängda arm?! Inte då. Efter mycket tjat från min sida fick vi till slut träffa en kvinna som gav några svar på våra frågor, men hon tog verkligen emot oss som hastigast. Nu må jag låta fördomsfull, men ambassadfolk är sådana torrisar. Alltid hålla god min, alltid klaga på hur mycket de har att göra, alltid stressa, alltid tro att de är viktigast. Inte vara tacksamma för att just de har fått den åtråvärda chansen att arbeta för UD i ett annat land. Jag har läst en mycket bra bok om detta ämne, som heter Innan Floden tar oss av Helena Thorfinn. Helena beskriver fiktivt om sina egna upplevelser från Bangladesh, då hon jobbade för SIDA som biståndschef på den svenska ambassaden i Dhaka. Hennes karaktär, Sofia, har höga ambitioner på sitt nya jobb men möts av tristess och gammalmodighet. Diplomaterna från UD lever själva i lyx och klagar på lokalbefolkningen medan Dhakas folk svälter och dör i husras. Helena tar oss med på en resa som vi annars blundar för, eller inte har någon kunskap om, och visar hur skev världen är. Också hur stor vår egoism är. För vad är viktigast; vårt rykte eller det vi faktiskt gör? Läs den boken!

Efter vårt misslyckade besök åkte vi hem till Entebbe för att äta en sen lunch på Anna's Corner och sedan besöka den lilla marknaden i Entebbe. Vi hade ju faktiskt lovat att köpa med oss en del saker hem. Så fredagen påminde oss om John Lennon's klassiska (jag vet, jag har citerat de förut på bloggen, men det tål att upprepas) citat:  Life is what happens to you while you're busy making other plans". Helt enkelt.

Wikifika!

Idag har vi varit på ett av våra favoritställen i Entebbe, Nakumatt, och handlade ingredienser till kvällens Wikifika. Nakumatt är en stor matvarukedja från Kenya som också finns i Kampala. Nakumatt Entebbe ligger i en ny shoppinggalleria i Entebbe som heter "Victoria Mall" (fyndigt!) som fortfarande är under konstruktion. Men vi har sett utvecklingen, när vi kom till Entebbe i januari så hade bara Nakumatt öppnat- nu har flera restauranger, forexbanker och en frisörsalong öppnat. Vi är (var) riktiga stammisar där. Vi hade bestämt oss för att göra semlor, chokladbollar och svenska pannkakor. En hel buffé med sötsaker. Ugandierna måste ju tro att vi svenskar är galna, som älskar smör, grädde och mjölk. Men faktum är ju att vi gör det. Här i Uganda är dessa ingredienser ovanliga för att de är dyra. Så maten här är väldigt nyttig, man använder absolut inte mer fett än vad man behöver, och naturlig. Vardagsmaten i hela landet består av grönsaker, rotfrukter, bönor och ris. Kött är också relativt ovanligt, förutom fläsk som du kan hitta överallt. I Uganda är det vanligt med "pork joints", små hål i väggen där du serveras fläsk. Ugandas matkultur och matlagning ger mig en tankeställare om hur ohållbart vårt sätt att laga mat är. Vi konsumerar för mycket, vi tar inte tillvara på de ingredienser vi skulle kunna ta tillvara på, vi slänger mat, vi behöver jättestora kök att laga själva maten i (här använder man kanske ett bord med en gasolspis på, om ens det, många lagar maten på golvet), vi importerar ingredienser från andra sidan jordklotet, vi slösar på resurser, vi ser det billigaste först, vi äter för mycket kött, vi är relativt dåliga på att äta mat i säsong, vi kan varken laga eller förvara mat utan el, vi äter för mycket, ja, ju mer jag funderar över det, desto tydligare blir det. Det är imponerande att se hur god och bra mat man faktiskt kan laga med väldigt knappa medel. Ett till exempel är hur många ingredienser vi behövde till bakningen. Minst fem olika ingredienser till varje recept. Och vi har inte ens använt upp allt! Visst, det går ju inte till spillo, vi har gett det till en kvinna på skolan som heter Pauline som arbetar som husföreståndarinna i tjejernas sovhus. Och socker, mjöl, kakao och bröd är saker som går åt. Men ändå.

Så bakade vi och donade hela eftermiddagen med Pauline och hennes inneboende kompis Joy. De tyckte det var jätteroligt, och när de fick smaka var de lyriska! Om de gillade det? Ja, speciellt Joy. Hon såg jultomten för första gången. Vi äter hos Pauline varje kväll, så det var dels roligt att bjuda tillbaka och dels kul att visa att vi också kan lagat mat/baka. Vissa människor har svårt att förstå det här, fråga mig inte varför. Vid 16.00 intervjuades vi av Marie-Louise Kristola på Klotet, ett radioprogram om hållbar utveckling i P1. Ni kan läsa mer om Klotet på deras hemsida http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3345. Ett som är säkert är att de gör bra program om klimat och hållbar utveckling, och lyfter fram många perspektiv av ämnena. Radion har legat mig varmt om hjärtat ända sedan förra Ugandaresan (då jag också var med i Klotet tillsammans med två andra elever från Global Profil) och jag har bland annat besökt Sveriges radios huvudkontor i Stockholm, haft en videoföreläsning med Dan på AV- media i Kalmar, pratat om radion i radio P4. Den öppna läroresursen är en hel värld! Jag har också fått ett intresse för Sveriges radios program, och är tacksam för att vi har en sådan möjlighet till gratis kunskap i Sverige. Hon intervjuade oss i alla fall via Skype i mobilen, och tydligen blev det förvånansvärt bra ljud. Programmet sänds nästa onsdag (19/2) kl. 13.25.

Sedan stressade vi vidare mot wikifikan, som hölls i Kampala. Vi var 14 deltagare allt som allt, och gruppen bestod av lektorer, journalister, lärare från secondary schools, Paul, oss och en elev från Kisubi. Vi diskuterade Luganda Wikipedias framtid, och alla var överens om att ett fortsatt arbete är mycket viktigt. De är väldigt intresserade och imponerade av den möjlighet vårt lärande har gett dem. De bestämde till och med ett datum för nästa wikifika! Den kommer hållas sista fredagen i mars. Som Wikipediaambassadör blir man både stolt och glad att ens arbete har gjort skillnad. Det är den största tacken vi kan få. Vi ser att projektet har en framtid tack vare alla de eldsjälar vi träffat. Jag uppdaterar med mer information om vad som sades under mötet i helgen.

Kampala by day....

Två minuter i tolv börjar jag alltså detta inlägg. Tur att bloggen fungerar ungefär som Wikipedia; att man kan gå in i efterhand och redigera sina inlägg. Då kan ju detta inlägg bli som en stubbe, alltså en kort artikel. Typ. Efter djupare funderingar kom jag på att jag inte har ägnat Kampala ett eget inlägg. Hufudstaden förtjänar helt klart ett sådant. En mer kaotisk, levande, säker, smutsig, trång, överbefolkad och trevlig stad är svår att hitta. I vilket fall är min erfarenhet av sådana limiterad. Såklart att det finns större städer i Afrika sett till yta och befolkning, som Nairobi, Lagos, Kairo, Kapstaden med flera, men det är just storleken som gör Kampala så trevlig. På mindre än en dag kan du ta dig runt hela staden, och centrala Kampala består mest av affärskvarteren längs huvudgatorna Kampala Road och Namirembe/Luwum Road som sträcker sig förbi både den gamla taxiparken och den nya, som är under uppbyggnad. Jag skulle nog säga att du kan gå runt centrala Kampala på en timme (om trafiken är till din fördel). Kampala är liksom en stor stad fast i en liten stad. Storleken gör staden väldigt speciell. Trafiken ja, bara Kampalas trafik förtjänar kanske ett eget inlägg? Tänk er en stad med en befolkning på 1 788 600 miljoner invånare (2013) på en yta om 189 kvadratkilometer. Befolkningstätheten är 10 794 invånare per kvadratkilometer! Detta kan jämföras med Stockholm, vars tätortsbefolkning består av 1 372 565 miljoner invånare på ytan 381, 63 kvadratkilometer med en befolkningstäthet  i tätorten på 3597 invånare per kvadratkilometer (Källor: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kampala#cite_note-UgStatAbstr2010-1 och http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholm). Jag vet inte riktigt hur Uganda Bureau of Statistics räknar ut sin information, vilka områden som räknas och inte, men man förstår ju att Kampala är en trång, trång, trång stad. Miljonstaden har en väg, som de oförklarligt nog kallar för motorväg, mot Entebbe, en mot Masaka, en mot Jinja och några andra vägar ut ur staden. Motorvägen har en fil i ena riktningen och en fil i den andra. Känner ni till de Öländska vägarna så kan ni nog få ett hum om hur denna "motorväg" ser ut. Entebbe Road, som vägen mot Entebbe logiskt nog heter, är smal, trång, fylld av trafik precis hela tiden och kantad av hus och förorter. Kan ni tänka er en väg ut ur Stockholm med enbart en körfil i vardera riktning? Under rusningstid? Nej, inte jag heller. Stockholmarna hade ju gått bananaz. Liksom i Stockholm har Kampala bilköer på morgonen och på kvällen, i rusningstid alltså. Här i Uganda kallar man det för "yam". Yam är ett välkänt begrepp som de flesta Kampalabor är vana vid, men de flesta fruktar den. Bilköerna börjar redan inne i centrala Kampala, fortsätter i alla riktningar (no mercy) och håller hårt i en så länge som det är möjligt. Det är som när en fluga fastnar i ett spindelnät, den är stenfast. Fast yammen äter dock inte upp dig. Du kommer ut, förr eller senare. Det är då man tackar de som oorganiserar Kampalas trafik till max: Bodabodaförarna! Tror jag beskrev detta tidigare, de fyller luckorna där bilarna inte kommer fram och är därför ruskigt effektiva. Bodabodas är överallt! Och de följer varken regler eller trafikljus, vilket faktiskt gör att du kommer ännu snabbare fram. I Kampala finns det till och med ett företag som har specialiserat sig på en särskild typ av guidning- bodaboda turer. Hur häftigt är det inte att få se Kampala från det mest verklighetstrogna och snabbaste sättet? Überhäftigt. Nästa gång jag kommer ska jag ta en guidad bodabodatur har jag redan bestämt. Här hittar ni länken till företaget: http://www.walterstours.com/. Bli inte förvånad över vad du kan få se på en bodaboda. Under mina veckor har jag sett allt ifrån bildörrar, däck, lite för tunga kartonger, en elev+resväskor, rissäckar, matokke, ved, läskbackar till de välkända, gula vattendunkarna. Både Carro och jag har slutat att förvånas. Bodaboda är alltså ett effektivt sätt att både frakta människor på, men också saker. Att ta sig fram i Kampala är både det största och det minsta problemet. Vinka in en bodaboda eller taxi (som liksom bodabodas finns överallt, det är ju ganska galet när man tänker efter) African time och biffen är klar! Glöm busstider och hållplatser. Här stannas det NÄR du vill och VAR du vill. För en tidsoptimist som jag är detta så nära himlen man kan komma! Taxis som inte gör något om du missar och som till och med backar eller stannar för att hämta dig! Dock är snart de goda tiderna över, eftersom regeringen har bestämt att ändå införskaffa ett bussystem. Detta kan man läsa om projektet på Engelska Wikipedia: "Having successfully completed the Northern Bypass, the government, in collaboration with its stakeholders, now plans to introduce the Bus Rapid Transit (BRT) system in Kampala by 2014. On 12 March 2012, Pioneer Easy Bus Company, a private transport company, started public bus service in Kampala with an estimated 100 buses each with a 60-passenger capacity (30 seated and 30 standing), acquired from China. Another 422 buses are expected in the country in 2012 to complement the current fleet. The buses operate 24 hours daily. The company has a concession to provide public transportation in the city for the next five years."

Och även om trafiken är en del av Kampalas charm, skapar den självklart ganska tydliga problem. Framförallt miljömässiga och strukturella. Och kaos. Detta kaos kan man inte ens kalla för strukturerat kaos. I och med den ständiga trafiken tar de ständiga avgaserna aldrig slut. Och att åka igenom ett svart moln av avgaser på en bodaboda är faktiskt inte det bästa man kan göra. Regeringen borde undersöka hur mycket växthusgaser det släpps ut i Kampala varje dag tycker jag. Och sedan satsa, vilket man nu gör, på en ökad kollektivtrafik. Varför inte börja bygga upp Ugandas järnvägsnät och införa pendeltåg till Entebbe? Detta skulle vara ett bra steg i den gröna riktning som U-länderna behöver ta. Visst är investeringen inte billig på kort sikt, men prislappen för lösningen av världens klimatproblem lär inte bli billig den heller. Ju större en stad är, desto mer kreativa lösningar behövs.

No one puts sustainable development in a corner!

Idag var det dags för den andra och sista workshopen i Mbazzi med Mbazzi farmers association. Idag har antalet artiklar ökat från 173 (skrev fel igår) till 176 publicerade artiklar! Och fler väntar, deltagarna i Mbazzi började att skriva på sina artiklar idag i deras sandlådor så när de är färdiga är jag säker på att artiklarna kommer rulla in. Vi fick en fråga från en deltagare som undrade vad vårt syfte var med att lära dem Wikipedia, och de blev imponerade när de fick höra svaret. Att deras kunskap om hållbar utveckling kommer spridas över hela Buganda och till alla dem som förstår Luganda. Liksom att Baganda ska vara stolta över sitt språk är Mbazzi farmers association stolta över deras kunskap om hållbar utveckling. Och de har all rätt! Kunskap om hållbar utveckling är tyvärr inget vi kan ta för självklart. Detta har jag lärt mig under projektets gång; kunskapen om vad grundläggande hållbar utveckling är, exempel på detta och sätt att arbeta för en ökad hållbar utveckling är väldigt undermålig här i Uganda. Speciellt bland ungdomar, vilket är oroande. När vi lärde ut Wikipedia under den första workshopen hade vi också en föreläsning om hållbar utveckling och WWF samt en diskussion. Vi utgick från dessa tre frågor:

• Examples of sustainable development in Uganda? 
• Important subjects within the topic ? 
• How should Uganda be taken forward in a sustainable way? 

De bästa svaren fick vi från Mbazzi farmers association och från gruppen i Masaka. Det är kanske inte så konstigt på grund av hjälpen de har fått av svenska Vi-skogen att just starta "Mbazzi farmers" och utveckla hållbart jordbruk. Men av deras diskussion gick det att tyda att de tycker att hållbar utveckling är ett viktigt ämne som förtjänar mer utrymme i samhället, och av regeringen. Det största felet som vi har upplevt på övriga skolor och universitet vi undervisat på var saknaden av diskussionen om hållbar utveckling. Jag beskrev tidigare i ett inlägg att vi verkligen fick dra ut svar ur eleverna. En diskussion ska ju vara levande, annars är det ingen diskussion! Jag tycker att vi borde lära oss diskutera som italienarna! Liksom diskutera med hela kroppen. Fast felet ligger inte där egentligen, Ugandierna kan också diskutera. Lyssna på ett samtal på Luganda och du kommer förstå vad jag menar. Att stanna och prata om ditten och datten tillhör vardagen här. Då måste ju felet vara kunskapsmässigt, att eleverna inte vågar säga något för att de inte vet? För intresset finns, det är jag säker på. Jag vill vara naiv nog att hoppas det i vilket fall. Okej om vi får ge förslag på de två första frågorna. Men har vi inte rätt att bli oroliga när svaren uteblir vid den tredje frågan? Vi diskuterar ju faktiskt med Ugandas framtid, och en del av världens framtid. Om inte framtiden förstår vikten av att seriöst börja diskutera hållbar utveckling, vem ska då göra det? 

Några av svaren vi fick var att utveckla Ugandas infrastruktur, arbeta mot fattigdom, ge fler chansen till utbildning, arbeta för ett hållbart jordbruk, stoppa överfisket i Viktoriasjön och att sätta mer press på regeringen att upplysa befolkningen om dessa frågor. Svårigheten som jag ser är, liksom i alla utvecklingsländer, att många regeringar har svårt att kombinera hållbar utveckling med ekonomisk tillväxt. De tycker att det är antingen eller. Vi i I-länderna som objektivt kan titta på utifrån har nu faktiskt en möjlighet att uppmuntra U-länderna att ta chansen att få igång en grön tillväxt, vilket kommer gynna landet, grannländerna och hela världen på lång sikt. Istället för att göra "felet" som många I-länder har gjort, dvs fokusera på konsumtion och kortsiktig tillväxt, har utvecklingsländerna nu ett gyllene tillfälle att inte upprepa misstaget. Detta är såklart lättare sagt än gjort, då de flesta människor kommer opponera sig och tro att en mer hållbar tillväxt stoppar den faktiska tillväxten. Dessutom blir det kanske en ond spiral som upprepas, vi i väst försöker på nytt kolonisera Afrika? Men jag tror att vi måste våga se långsiktigt, prata om framtiden och våga ställa krav på varandra. Utbildning, som ex. vårt projekt där individer stärks med enkla medel, är en nyckel. 

Nu blev det kanske mycket svammel, men något vettigt kom det nog ur inlägget. Jag skriver i alla fall från hjärtat. För no one puts sustainable development in a corner! Inte så länge mina fötter kommer vandra på denna jord.