Hemma i Sverige igen! För 1 vecka och 1 dag sedan reste vi från Entebbe till Doha, Qatar, kl. 18.25 (lite sent inlägg, ja, jag vet). Jag gick upp 07.00 för att börja packa och vid 08.30 började Carro att göra pannkakor hos Pauline och Joy inför avskedslunchen med lärarna. Det gick förvånansvärt snabbt att packa ihop ett bombnedslag. Tur det. Vid halv tio åt vi nämligen frukost hemma hos Joseph, rektorn, och under tiden gjorde Joy färdigt de svenska pannkakorna, hon var riktigt duktig! Pauline och Joy hade också lovat oss att visa hur man gör Ugandiska bananpannkakor, vilket inte var så värst komplicerat. Så här gör du dem:
1. Skär väldigt mjuka (några dagar gamla) bananer i skivor, blanda med grovt mjöl (vi använde Cassavamjöl men grahamsmjöl funkar nog cokså) och arbeta ihop en deg. Vatten behövs inte, även om du tror det, men man kan ha i lite om man vill. Fast degen var förvånansvärt mjuk och fuktig även utan vatten.
2. Kavla ut bitar av degen till ca 1 cm tunna plattor. Ta ett glas/kopp eller liknande och forma pannkakor i degen med hjälp av dessa. Nu behövs det nog mer mjöl för att pannkakorna inte ska fastna på skärbordet.
3. Värm matolja på hög värme och lägg i pannkakorna så att de friteras. När de har fått en gyllenbrun färg är det färdiga. Perfekt som mellanmål!
Till lunchen bjöd vi inte på semlor, däremot våra älskade, och otroligt simpla, chokladbollar. Jag tror att dessa gick hem bra hos personalen.
Som vanligt när man arbetar med Paul vet man aldrig riktigt om han kommer vara i tid eller inte. Vi skulle egentligen åka vid fyra, men åkte mot flygplatsen runt halv fem, en timme innan avgång! Vi åkte minibuss och vi hade bett Sammy, Stephienne och Victor från Mapeera att eskortera oss, vilket de nog tyckte var kul. Äntligen fick de komma utanför grindarna! Jacob följde såklart också med. På grund av några stopp på vägen, bland annat köpte Paul presenter till Dan vid Entebbes hantverksmarknad och, fick vi veta i efterhand, fick vi veta att ett av Pauls däck på hans bil hade gått sönder. Vi missade således varandra och hann aldrig ta ett riktigt farväl. Ett kort men naggande gott farväl blev det dock med eleverna och Jacob, och INGA (svär inga) tårar fälldes. Jag tror inte vi hade tid för det, vi checkade in vårt baggage ca en timme innan boardingtiden. Ett oväntat avslut (men vad var det annars att vänta i detta and?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar