Japp, det har blivit rätt så många sådana nu. Sena nätter alltså. Igår kom vi hem sent från Masaka, i förrgår åt vi ute med Joseph, rektorn på skolan, och kom hem väldigt sent, kvällen innan dedikerades åt Kampalas nattliv, och kvällen dessförinnan åt elevworkshop. I helgen la också vårt Wifi ned av okänd anledning, vilket således innebär att Carros dator ju inte fungerar. Vi har alltså återigen haft en dator att blogga på. Sen kväll+en dator+bloggstress= Svår ekvation. Nästan snudd på omöjlig faktiskt. Men vi har pratat med Paul och berättat att vi får svårt med tid till att blogga på grund av dessa kvällsworkshops, så förhoppningsvis blir det mindre av dem nu. Ska jag vara helt ärlig så har de inte varit direkt givande för varken oss eller eleverna, på grund av att de saknar struktur. Varje kväll kommer det nya personer, så allt blir liksom hattigt. Jag tycker att antingen gör man något bra eller inte alls. Dessutom verkar eleverna mer intresserade av dataspel, Facebook och att hänga med oss istället för Wikipedia så man undrar ju hur stort intresset är?
Nu ska jag sluta vara en sådan gnällkärring, men faktum är att det ofta är väldigt skönt att antingen få prata av eller skriva av sig något. Annars har man ju hela tiden ett uppdämt behov att få ur sig saker. Varför inte släppa ut dessa istället för att bara bära de inom sig? Gud vet vad jag hade gjort om jag inte varit med Carro (tur att vi är de enda som förstår varandra) eller haft någon att ventilera saker med. Brrr, får rysningar bara jag tänker på det.
Så, till hur gårdagen sett ut (innan jag kommer till ett lite djupare, dvs längre, inlägg):
Vi åkte igår tidigt till Masaka för den andra och sista workshopen där. Våra Wikipedianer där hade varit riktigt duktiga och skrivit egna artiklar som vi sedan publicerade. Totalt fyra nya artiklar, varav tre på Luganda och en på engelska! Vi är stolta lärare! Jag kan nu förstå glädjen som lärare upplever, att se utvecklingen hos deras elever! Wikipedianerna i Masaka blev också chockade när de förstod hur många artiklar som saknas på den Lugandiska Wikipedia, och de blev väldigt peppade på att skriva. Inte ens kaffe har en artikel (finns det en anledning till varför ämnet kom upp?) De förstod hur viktigt deras uppdrag var, att sprida Luganda och vara ambassadörer för deras språk. Här kommer länken till Luganda Wikipedia: lg.wikipedia.org . Även om ni inte förstår så mycket känner ni säkert igen er från Engelska Wikipedia. Värt att notera är att det nu existerar 172 artiklar! Vi började med 166. Varför inte dra till med det största av de största när man kan; "That's one small step for man, a giant leap for mankind." Neil Armstrong.
Efter workshopen fick vi möjlighet att besöka Joyces, en kvinnlig deltagare som jobbar för WWF, olika projekt i Kaswa, några minuter utanför Masaka. Hon driver ett center för ungdomar i byn där de lär sig att tillverka hantverk, om jordbruk bla. Hon har också startat en grundskola (primary) för föräldralösa barn och barn med funktionshinder. Hon ger verkligen barn och ungdomar utanför samhället en andra chans! Vilken inspirerande kvinna!
Sedan väntade en bussresa hem igen till Kampala med både kacklande höns och kacklande människor. Nu ska jag äta frukost, en så länge en överraskning! Blir det omelett, bröd med honung och jordnötsmör, kakor, groundnuts, mjölk, munkar, äpplen eller något annat sött? Hoppas familjen hemma har börjat spara, för oj vad jag kommer äta barkbröd (mörkt bröd som typ liknar och smakar bark, himmelskt!), rågbröd, müsli, linfrön, gröt och fågelfrön när jag kommer hem. Min kärlek till riktig frukost går inte av för hackor. Den är till och med så stark att jag har seriösa funderingar på att döpa min framtida son till Frulle. Kort och gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar