1 månad med Uganda & Luganda

Idag har vi blivit riktigt upplysta, då vi varit på Ugandas nationalmuseum på förmiddagen. Det var ett underligt museum och väldigt gammalt, det var som att slängas tillbaka till 1930- 40-talet. Utställningarna kändes gammaldags och vissa var udda, som utställningen om de olympiska spelen. Museet öppnades redan 1908, men flyttade till nuvarande plats (Kitante hill, Kiira Road) 1954. Jag skulle vilja se en renovering eller nybyggnation av byggnaden, samt flera och modernare utställningar. Varför inte en om tiden med Idi Amin?Detta tror jag skulle locka fler turister men även lokalbefolkningen. För det är ju inte så att Uganda inte har någon historia, kultur eller traditioner, det finns ju en massa att berätta! Jag skulle kunna tänka mig ett museum i stil med Naturhistoriska museet i Stockholm. Eller varför inte ett museum om hela Östafrika? Men 11 kr i inträde var ändå värt. Det känns bra att bidra till att historien om Uganda bevaras, och dessutom så vill jag lära känna Kampala. Då spelar det inte så stor roll vart man går. Även när man går fel, så hittar man ett bra ställe! I samband med museibesöket fick vi också chans att se en annan del av Kampala, den längs Kiira Road och distriktet Kololo. Kololo är ett riktigt mazunguställe och är en lite finare del av Kampala, med många ambassader, organisationer, kaféer, supermarkets och restauranger. För närvarande byggs det också en stor shoppinggalleria i området vid Kisementi Plaza (ett stråk med många restauranger och barer) som heter Acacia Mall. När vi kom ut från museet var det lunchdags och vi tog helt enkelt en bodaboda till Kisementi, där vi åt på en restaurang som hette "The Bistro". Oj, oj, det var nästan bara vita människor där! Kanske inte så konstigt, eftersom maten var väldigt tilltalande för västerlänningar med smörgåsar, sallader, soppor, wraps och lättare luncher. Det är en sak som jag också gillar med Uganda; du kan hitta prisvärd och god mat överallt. Det spelar ingen roll om det är en thailändsk, indisk, ugandisk eller europeisk restaurang, eller om det är ett rolexstånd. Du blir inte besviken, istället positivt överraskad över matens höga kvalitet. På "The Bistro" träffade vi också den snällaste servitören jag någonsin träffat i Uganda. Han var verkligen genomsnäll, och serverade maten med ett RIKTIGT leende på läpparna. Efter lunchen drog vi vidare till nästa mazunguställe i samma område- fast denna gång ett kafé som heter "Endiro Coffe". Gott kaffe, men det slog inte Anna's.

På eftermiddagen väntade ett möte med nyhetschefen samt andra chefer på Ugandas ledande dagstidning New Vision. Vi marknadsförde projektet och de blev så intresserade att de lovade att vi skulle få komma tillbaka och lära dem mer om Wikipedia! Vi jobbar oss sakta men säkert mot toppen! På kvällen träffade jag Jacob vid Nsambya Youth Sharing centre, ett center för idrott. Jacob tränar fotboll där varje kväll (och hans lag är tydligen ganska duktiga, så det vore väl synd om en amatör skulle förstöra spelet), men det erbjöds en uppsjö av andra idrotter också som taekwondo, volleyboll, badminton, dans och, håll i hatten,  Capoeira! När jag träffade capoeiratränaren var fotbollen sedan länge glömd och jag deltog i ett capoeirapass med väldigt blandade åldrar. Jag var (föga förvånande) den enda mzungun, men det gjorde inget. Capoeira är en brasiliansk kampsport som kombinerar dans, musik och akrobatik och utövas av två personer som "slåss" mot varandra med sparkar och akrobatiska rörelser. Capoeira uppfanns av afrikanska slavar i Brasilien, förmodligen så tidigt som under 1500- talet. Får ni chansen att prova eller bara titta ska ni ta den, Capoeira är verkligen en konstart i sig själv!

Som rubriken antyder (fast det blev fel eftersom jag postade inlägget kl.01 på natten) har vi nu varit i Uganda en månad. Vilken konstig känsla! Det har verkligen gått fort. Jag önskar att man kunde stanna tiden.