Terrorhot på alla hjärtans dag

Oj, oj, oj, oj, jag har varit kass på att uppdatera bloggen de senaste dagarna! Mycket på grund av att tiden varit knapp och jag har prioriterat annat, såsom packning, Wikiklubben på Kisubi Mapeera, möten och utgång, uppackning, hemresa och möte i Stockholm. Vad professionellt det låter (förutom utgång då, skulle egentligen skriva projektmingel om jag varit smartare men varför ljuga?), jag skulle definitivt kunna vänja mig vid ett liv på resande fot som kunnig diplomat och världsförbättrare! Varför inte göra det till ett mål? Dream big!

"Wikifika" var senaste inlägget och mycket har som sagt hänt sedan dess. På fredagen (14/2) firades alla hjärtans dag ordentligt i Uganda, vilket gjorde köpmännen glada men plånböckerna inte så glada. På varje gata i Kampala kunde man hitta stånd med diverse kärlekskrimskrams och plastrosor och många gick runt med rosor till sina älskade eller från sina älskande. Jag snyltade nästan åt mig en ros från en polis! Fast det var han som började.......Ugandas poliser borde veta bättre än att flörta med småtjejer. Carro och jag hade i alla fall planerat att gå på en stor marknad i Kampala under förmiddagen men de planerna ställdes in på grund av terrorhot: http://www.newvision.co.ug/news/652448-u-s-warns-of-terror-attack.html. Lamslagna satte vi oss på första bästa internetcafé för att kolla upp mer fakta om detta. Vår tidigare plan, att besöka en stor marknad, slogs därför i splillror. Kanske dumt att utsätta sig för risker, speciellt om man är mzungu. Vid ett terrorhot ska man ju undvika platser som mzungus ofta besöker, som shoppinggallerior, marknader, busstationer, restauranger, öppna platser och populära tillhåll. Vid kl 13.00 hade vi ett inbokat möte på svenska ambassaden, men dit kunde vi ju inte gå två timmar i förväg. Svenskar gillar ju "African time" direkt. Det skulle visa sig att vi ändå skulle få en väldigt spännande dag! Vi började med att vandra runt planlöst i Kampalas downtown, där fick vi många blickar kan jag lova. Mig personligen gör det inget, så länge blickarna inte är obehagliga. Små affärer på rad, människor som står i dörrkanten och diskuterar, människor som mest sitter och observerar, lastbilar med varor, skyltar överallt (att försöka hitta rätt affär är typ ett kamikazeuppdrag) och såklart bodabodas och taxis som så broderligt trängs på en minimal gata. Precis så som Kampala ska vara. Efter att ha diskuterat med varandra kom vi överens om att vi bara inte kunde vandra runt i det minst terroraktuella området, så vi gick upp mot Pionjeer Mall. Pionjeer Mall var Ugandas första (vilket märks) shoppinggalleria. Eller galleria, den känns mer som en marknad med ett tak över med små gångar som man inte riktigt vet vart de leder. Spännande! Nästan som hur Lars Kaggskolan är uppbyggd. Sedan fick jag syn på en skyllt med texten "Green Shops Second hand clothes" och blev helt lyrisk. Second hand? I Uganda? Min lycka var gjord. Japp, detta är landet för mig. De senaste månaderna har jag enbart handlat second hand, dels för att jag har sparat pengar men dels för att jag är så trött på slit och släng hysterin. Man behöver inte köpa nytt hela tiden! Är dina kläder trasiga eller bara omoderna? Om det är det sista, tänk en gång till. Var kreativ! Hur som helst drömde jag mig bort från terrorhot och Kampalas avgaser för en stund i affären, och hittade några riktiga fynd! Ett par Wrangler jeans i pojkvänsmodell (Oh, I've dreamed about them!), en enkel svart klänning med en slits baktill (vilket jag upptäckte senare.......) och ett snyggt svart linne med lös passform. Allt för 10 000 Ugandiska shilling, vilket ungefär är 22 SEK. Snacka om fynd! Jag var lite glad över att vi faktiskt inte kom till marknaden, där hade jag nog bara köpt på mig onödigt krimskrams. Nu hittade jag ju saker jag kan använda!

Sedan väntade ett möte på den svenska ambassaden, vilket blev väldigt underligt. Vi hade nämligen bokat tid med en ambassadtjänsteman, men hen hade åkt hem till Sverige för ett besök. Snopet besked. Där stod vi alltså, och hade fyllt våra hjärnor med frågor om livet på en ambassad, vilken utbildning som är lämplig för att bli diplomat, hur det är att leva i Uganda under en längre tid, vad man gör på en ambassad osv, och svaret vi fick (av en av de mer otrevliga kvinnorna jag någonsin träffat, skäms UD!) var att "det står på UDs hemsida"! Borde inte diplomaterna bli glada över att ta emot två svenska, unga tjejer som visar ett intresse för omvärlden, som hittat till UDs förlängda arm?! Inte då. Efter mycket tjat från min sida fick vi till slut träffa en kvinna som gav några svar på våra frågor, men hon tog verkligen emot oss som hastigast. Nu må jag låta fördomsfull, men ambassadfolk är sådana torrisar. Alltid hålla god min, alltid klaga på hur mycket de har att göra, alltid stressa, alltid tro att de är viktigast. Inte vara tacksamma för att just de har fått den åtråvärda chansen att arbeta för UD i ett annat land. Jag har läst en mycket bra bok om detta ämne, som heter Innan Floden tar oss av Helena Thorfinn. Helena beskriver fiktivt om sina egna upplevelser från Bangladesh, då hon jobbade för SIDA som biståndschef på den svenska ambassaden i Dhaka. Hennes karaktär, Sofia, har höga ambitioner på sitt nya jobb men möts av tristess och gammalmodighet. Diplomaterna från UD lever själva i lyx och klagar på lokalbefolkningen medan Dhakas folk svälter och dör i husras. Helena tar oss med på en resa som vi annars blundar för, eller inte har någon kunskap om, och visar hur skev världen är. Också hur stor vår egoism är. För vad är viktigast; vårt rykte eller det vi faktiskt gör? Läs den boken!

Efter vårt misslyckade besök åkte vi hem till Entebbe för att äta en sen lunch på Anna's Corner och sedan besöka den lilla marknaden i Entebbe. Vi hade ju faktiskt lovat att köpa med oss en del saker hem. Så fredagen påminde oss om John Lennon's klassiska (jag vet, jag har citerat de förut på bloggen, men det tål att upprepas) citat:  Life is what happens to you while you're busy making other plans". Helt enkelt.