2/2- 14 Ssezibwa falls, livet på landet, inspiration & back to school!

Hej igen inspiration! Och hej nya platser! Igår tog Jacob med mig till sitt nya hus i Mukono, egentligen i en mindre stad innan Mukono som heter Seeta, som är under konstruktion. Mukono är en stad som ligger ca 30 minuter utanför Kampala, längs vägen mot en större stad som heter Jinja. För mig kändes det knappt som att vi kom ut ur Kampala innan vi nådde vår destination men de flesta Ugandier tycker att även de kortaste avstånd är långa! Seeta var hur som hur en trevlig liten stad (som dock kändes mer som en by) där alla kände alla, Rolexstånden stod tätt och folk ropade glatt "muzungu". För mig var det bara att se lika glad ut och svara på luganda; Oli otya? (hur mår du?). Baganda, alltså de Ugandier som tillhör Buganda och som pratar luganda, blir väldigt glada när du pratar med dem på luganda, även om det bara är några ord. Så vill du göra dig omtyckt redan från början så är det ett tips. Även bodaboda förarna låter dig vara om du säger "nej tack" på luganda, och de kör iväg med ett leende på läpparna.

Efter Mukono bestämde vi oss för att åka till ett närliggande vattenfall som heter Ssezibwa Falls. Vattenfallet bär på mycket historia och är en betydelsefull plats för Baganda. Myten säger att det en gång fanns en kvinna som tillhörde rävklanen (Achibe) som hette Nakangu. Hon väntade tvillingar, men födde istället en "tvilling-flod" som splittras i två distinkta strömmar av en ö nedanför fallet. Den lokala sägnen säger att de ofödda barnens själar- Ssezibwa och Mobeya- fortfarande bor i floden. Förr var det också sedvanligt att varje muganda (singular av Baganda) som passerade flodens källa i Namukono, ca 20 km öster om fallet, att kasta i lite gräs eller stenar i floden för att få tur. Nuförtiden hålls olika kulturella ceremonier där, och ibland väntas finbesök i form av kungen (kabaka) själv. (källa: Uganda- Bradt, Philip Briggs och Andrew Roberts). Denna bok är förövrigt en mycket bra turistbok om Uganda, jag köpte den häromdagen i Kampala och upptäckt hur mycket mer det finns att upptäcka, som beskriver natur- och djurliv, kultur, människor, boende och restauranger på ett bra sätt. Om en bok nämner Anna's Corner så kan den ju liksom inte sakna kvalitet. I söndags var det varmt, alltså riktigt hett, men vid fallet var det svalare, tack vare själva fallet och närliggande regnskog. I floden nedanför kunde man också ta sig ett dopp, vilket vi nästan gjorde. Vi inspirerades av indierna som på sin utflykt skvätte vatten på varandra, och gjorde detsamma. Till slut var vi så blötta att vi egentligen kunde ha badat, men någon klok spärr talade om att det nog skulle bli en jobbig resa hem med blöta trosor. Efter doppandet av större delen av underkroppen satte vi oss på en berghäll för att torka något sånär innan vi åkte tillbaka till den närliggande stadens handelscentrum, Kayanja. Då var klockan runt 18 och en sen "lunch" intogs i form av en rolex med Stoney (ingefärsläsk) i kvällssolen. Där hade jag kunnat sitta i timmar och betrakta människorna, den alltid så sysselsatta vägen, teodlingarna, de lokala blickarna och det lokala bylivet och den rissäck som föll av en lastbil som skapade glädje, kaos och plundring på andra sidan vägen. Less is more.

På både ditvägen och hemvägen såg vi många bilar och taxis fullproppade med madrasser, hinkar, kvastar och resväskor. Jacob förklarade att Ugandas skolor officiellt öppnade i måndags efter lovet, och att föräldrarna skjutsade sina barn till deras skola. Här i Uganda studerar de flesta barn vid en så kallade boarding schools, internatskolor, och därför reser elever och föräldrar kors och tvärs över landet, och faktiskt landgränserna. Ugandas skolor är vida kända i Östafrika för deras höga kvalitet, och många elever kommer från Rwanda, Kongo, Tanzania och Kenya. Igår träffade jag faktiskt en elev här på Kisubi under en kvällworkshop som ville veta mer om Wikipediasidan på Swahili, eftersom han kom ifrån Kenya. En fråga som jag också har undrat över är hur antalet skolor i Uganda kan vara så många, det finns verkligen skolor överallt! Jo, tydligen är behovet så stort då föräldrar i grannländerna skickar sina barn till skolor i Uganda. Visserligen finns det många skolor, men att driva en skola här är lite som att driva ett företag; man måste locka till sig ett visst antal elever för att skolan ska gå runt och bra marknadsföring är nästan allt. Därför hittar man ett motto på varje skola, tex Kisubi Mapeera vars motto är "Education is Liberation". Andra exempel jag har sett är "we build for the future", "greater thought and mind" eller något kristet, typ "we educate God's way". Anledningen till att så många elever studerar på internatskolor är för att det är billigare än att eleven bor hemma. Till skolan betalas en engångskostnad per termin, vilket inkluderar mat, vatten, boende och elektricitet. Böcker, skrivmaterial och personliga tillhörigheter (tex de ovan nämnda) är dock exkluderade, men i längden så är det billigare för föräldrarna att skicka iväg sitt eller sina barn. Här i Uganda fungerar också skolan som en uppfostringsanstalt, vilket också spar föräldrarnas ansvar på denna punkt. Tycka vad man tycka vill om systemet, men enligt våra upplevelser kan det inte vara toppen att bli instängd på ett internat i tre månader. Inte dessutom när skräcken för aga måste vara konstant närvarande och plugget är stentufft, dag ut och dag in, månad efter månad, år efter år. Kan ni tänka er att gå och bo i/på samma skola i sex år? Det är nämligen så länge secondary school (en mix av vårt svenska högstadium och gymnasium) håller på. Och innan dess har du kanske levt i en primary school (låg och mellanstadieskola) sedan du var fem år. Allt du liksom känner till är internatets väggar. Ja, visst är livet annorlunda.

Jacobs familj låter en släktings familj bo i huset tills det blir färdigbyggt. Familjen har två barn; en dotter och en son. Dottern är bara fyra men kan redan skriva sitt namn och prata lite engelska. En riktig Treasure!

Kan man inte ta sig till kyrkan på söndagen så erbjuds en mässa från USA på TV. 

Dottern i huset, Treasure. Får jag internationella barn så skulle jag inte tvivla på att döpa i alla fall ett med samma namn. Ett vackert namn på en vacker flicka!

Huset under konstruktion. 

Ssezibwa falls. 

Ön som delar tvillingarnas själar i två floder. 

Platsen bjuder på både kultur och historia. På olika ställen såg vi olika liknande föremål, men man fick, enligt Jacob, absolut inte röra! Sakerna var utställda av människor som väldigt seriöst tror på myten om platsen. 

Undrar vad min fina tittar på?

Ssezibwa falls är en drömskt vacker plats. Speciellt när solen tittade fram. 

Tur att man varken är gravid och ogift. Jacob berättade att unga, ogifta och gravida tjejer förr i tiden slängdes ut från fallet som straff. Precis som vid lake Bunyonyi. 

Plaskande är kul för vuxna också!

Mitt hjärta nummer två. Stoney, du har för evigt en plats i mitt hjärta. Jag lovar. 

Du gör dig till och med bra i motljus. Är det då man vet att man hittat den rätte?

En mycket bra guidebok om Uganda. Dock finns det bara på engelska, men om inte det är ett problem så rekommenderar jag den verkligen.