09-01-2014 It's gonna be a bumby ride (& no WiFi)

Dag tre på vår studieresa genom Uganda var ägnad åt besök hos pygméer på en ö i sjön Bunyonyi och avfärd mot Bwindi Impenetretrable National Park. Eftersom vi kom till sjön Bunyonyi runt 20.00 på kvällen var det mörkt när vi kom fram så var det en överraskning att få se omgivningen i dagsljus. ”Bunyonyi Overland Resort” ligger i en vik, vilket gjorde att vi inte såg hela sjön. Efter frukost begav vi oss tillsammans med vår guide Simon och en lokal guide ut på sjön i en lång träbåt för att besöka pygméefolket. Resan dit tog ca 45 minuter och under tiden fick vi lära oss mycket om Bunyonyibefolkningens kultur. De lever inte alls på fiske, vilket man kanske kan tro, utan på jordbruk. Detta på grund av att fisken i sjön finns för djupt ner, sjön är ju ca 900 meter djup (Afrikas näst djupaste sjö) och för att jorden är vulkanisk och därmed mycket fertil. Inga fertilizers behövs. Sjön används således av lokalbefolkningen för dricksvatten och turism. Mitt i sjön finns en ö som kallas för ”Prison island”. Där sattes man för att hungra och törsta ihjäl om man brutit mot en regel eller begått ett brott. Ett sådant ”brott” kunde tex vara om en kvinna blev gravid innan äktenskap. Enligt vår guide så var detta aktuellt för 80 år sedan och inte idag. Försökte kvinnan att simma i land kastades hon ut för ett vattenfall och därmed mot en säker död. Däremot så finns det fortfarande seder inom kulturen som gäller idag, som att det är en skam för en tjejs by om hon inte är oskuld vid äktenskap. För att kunna gifta sig behöver en man ha bra med kor och pengar. Jag tyckte också att det vore intressant att få veta om tjejerna runt sjön är unga när de gifter sig. Nej, tyckte guiden, unga är de väl inte, från 16 år och uppåt gäller. För pojkarna var istället åldern 20 år. Gulp. Läs mer om lake Bunyonyi på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Lake_Bunyonyi. 

Lake Bunyonyi från ovan.

Prison Island.

Direkt när vi kom fram till ön där pygméerna bor så sprang en massa barn fram till oss som ville hålla oss i handen. ”Give me penny, give me pencil, give me clothes” hörde vi då och då. Det gör ont att skriva det, och det kändes ännu värre att säga till dem att ”tyvärr, jag har inga”. Visst är barn barn, men de är inte dumma nog för att förstå att en vit person har pengar. En klättring uppför en kulle senare var vi hos pygméerna. Enligt guiden så kan man inte riktigt kalla dem för det eftersom de har blandats med andra folkgrupper genom äktenskap. Därför skulle de inte heller vara jättekorta. Dock var de rätt så korta, i alla fall männen. Deras misär var ofattbar. Små hyddor där 5 personer kunde sova. Trasiga kläder och utbuktade magar. Jag tycker ändå att jag har sett en del fattigdom, både här i Afrika och på andra ställen, men nu blev jag väldigt tagen. Det som trots fattigdomen håller ihop dem är sång och dans, och vi fick se ett sångnummer. Efter dansen visade de oss deras hantverk som bestod av korgar, armband och voodoodockor. Eller ja, typ voodoo var det. Dockorna är tills för att påminna pygméerna om deras bakgrund; att de en gång levt nakna i skogen. Dockorna används också som leksaker. Jag som alltid fascinerats (och velat ha en) av voodoodockor köpte såklart en. Nu är ju bara frågan vem som kommer att bli den utvalde......

I dessa hyddor bor pygméerna.

 Inuti en hydda. 

Utsikten när vi kommit upp till pygméerna.

Min voodoodocka- gjord av Matokkeblad.

Pygméernas sång- och dansföreställning

Efter lunchen som vi åt på resorten var det dags för avfärd mot Bwindi Impenetrable National Park. Resan skulle ta ca 3,5 h. Den tog nog 4 eller 4,5. Vägen (och restiden) var helt ok fram till där vi svängde höger för att komma till parken och byn Ruhija, där tog den ugandiska vägen fart igen. Enligt skylten där vi svängde höger var det 26 km till Ruhija. Skönt tänkte vi, det kommer inte ta så lång tid. Det uttalandet fick vi snabbt äta upp. Att köra de kilometerna tog 3 (!) h. Ni förstår nog hur dålig vägen är. Landskapet var dock helt fantastiskt vackert, med odlingar och små hus här och var. Det påminner väldigt mycket om landskapet i Alperna och kallas faktiskt för ”Little Switzerland of Africa”. För att dryga ut tiden ytterligare gick vår bil också sönder. Mike (vår guide/chaufför) lagade felet provisoriskt med rep så vi kunde fortsätta. När synen av Bwindi nalkades fick jag nästan en andlig upplevelse. Så vackert var det att se denna tjocka, gröna regnskog där rykande dimma stiger upp mot himlen som fortsätter kulle efter kulle efter kulle. Tillslut kom vi fram till vårt ställe där vi skulle övernatta- "Trekkers Tavern". Ett ställe vi inte hade förväntat oss vid världens ände, och ett ställe med ingen Wifi eller internetuppkoppling. Därför har jag inte uppdaterat bloggen förräns idag, idag är vi vid Queen Elisabeth national Park. 

Lagning av bil

Vägen till Bwindi.