måndag 20 januari 2014

19/1-14 Man måste dö några gånger innan man kan leva

Jag har åkt både taxi och bodaboda (typ motorcykeltaxi) idag (läs igår söndag) i Ugandas trafik. Det är väl det som rubriken syftar på. Att utsätta sig för lite fara för att verkligen kunna leva. Nu undrar ni kanske om jag blev Hellströmfan efter Känn ingen sorg? Nope. Men vissa av hans texter är ju faktiskt bra. Liksom beskriver livet på ett verkligt sätt. Fast jag har svårt att fatta ibland för att jag är hyfsat trög. Svensk musik är så bra eftersom det finns en mening med texterna. Man kräks ju efter ett tag på all "skaka rumpa, drick din shot och jag vill ha dig i säng"-musik.

How come att jag åkte taxi och bodaboda? Jo, idag träffade jag en person som jag har saknat så mycket; Jacob. Vi träffades på Kisubi Mapeera under hans sista år när jag bodde där och ett väldigt speciellt band skapades. Tänk att få träffa en människa på 1,5 år men man har fortfarande kvar samma känslor för varandra. Det kommer bli kul att kunna umgås en hel del nu när man är här. Jag tror inte att någon av oss egentligen trodde att vi skulle se varandra igen. Men man vet aldrig vad framtiden väntar. Vi träffades i alla fall i Kampala där han visade mig runt och visade mig det "riktiga" Kampala, det lite skitiga men typiskt Afrikanska delen av stan. Stadens största marknad, en centralstation för taxis m.m 

En av Kampalas större stationer för taxibilar. 


Sedan fick Jacob följa med hem på köttbullemiddag! Han tillomed rullade några. Och tyckte om det! JÄTTEMYCKET! 

Jacob (i gult) och vi andra i köket när vi lagar köttbullar. 

Carro i sitt esse när hon förbereder köttfärsen. 

Ja IKEA skulle nog inte klaga i alla fall. Vår svenska middag blev och gick över förväntan. 

Rulla, rulla liten köttebulle.....Carro och Febe.
 Stolta rullare!
 Jacob posar framför kameran. Annars var det faktiskt jag som skötte stekningen och han skötte pratandet. Ugandisk jämställdhet. 

Och medan jag var ute på äventyr i Kampala hade Carro, Febe och Ivan (ungdomarna vi bor med) gjort efterrätt. Vilken? Chokladbollar såklart. 

3 kommentarer:

  1. Hej, har läst ifatt din blogg idag. Verkar spännande! När det gäller ert uppdrag så är en reflektion att även om eleverna inte har så mycket datorvana måste det vara praktiskt att alla kan engelska! Även i vardagslivet måste det vara en otrolig fördel. Eller är det några ni möter som bara kan Swahili? När det gäller djurlivet och första delen av resan, såg ni inga ormar? Här i Sthlm är det snö och kallt. Åkte skridskor igår... / Farbror Sven

    SvaraRadera
  2. Hej Sven! Vad roligt! Livet här är spännande, det händer något nytt varje dag! Precis, det är en enorm fördel! Det löste sig ju ändå bra igår, och alla hängde med men det tog ett tag. Det är hur praktiskt som helst att engelska är ett av Ugandas officiella språk. Nej, vi har inte stött på någon som pratar swahili än och här i Entebbe och Kampala (Buganda) så pratar alla uteslutande Luganda och engelska. Swahili tror jag förekommer mer i norra, östra och västra delarna av landet. Nope, inga ormar alls! Inte ens i regnskogen. Har ni mkt snö? Härligt med skridskoåkning, det är i alla fall en fördel med kylan!
    /Paulina

    SvaraRadera
  3. Har nu läst hela inlägget och det riktigt osar Paulina om det, haha! Pluspoäng för att du Äntligen har upptäck Håkans musik, träffat Jacob (!!!) samt för en fortsatt fantastisk och innehållsrik resa! Kram från Emma :-)

    SvaraRadera